Jo, massor bryr sig. En ny generation bryr sig också; Tv-dokumentärerna, memoarerna, privatspanarböckerna, nyckelromanerna, poddarna och bloggarna – ingen kan ännu låta bli Gåtan. Inte BT:s ledarsida heller.

Ja, varför? För att den största brottsutredningen i svensk historia av sin tyngd och omfattning kommit i en form av självsvängning. För att det som var en tragedi och ett angrepp på den demokratiska staten Sverige för många synes ha bytt dräkt och tagit plats bland allsköns populärhistoria, bland fiktion, bland dramer och pusseldeckare.

Försöker vi därmed säga att ett Svar år 2018 inte längre vore viktigt i sig, en läkning, utöver det självklara att familjen Palme äger sina rättigheter till vetskap? Nej, visserligen har en generation passerat, de uttalade palmehatarkretsar som sannerligen fanns och som förpestade den politiska miljön åren före mordet befinner sig på ålderns höst eller i jorden. I det avseendet är luften klarare.

Ändå är det 2018 en självklarhet att så långt möjligt förstå denna väsentliga del av den moderna svenska historien. Utöver spänningen i deckaren i sig följer de politiska, ideologiska och basalt mänskliga behoven av etikettering fortsatt med. Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand beskriver detta behov: ”Palmemördaren har i våra drömmar varit en lömsk kurd, en småkriminell missbrukare, en Säpo-agent, en CIA-agent, en terrorist från apartheidregimen. En fantombild på vilken vi har projicerat våra misstankar, rädslor och fördomar. I denna sin senaste version är han – det är alltid en han – en bridgespelande Täbymoderat.”

Ja, eller som BT skrev i går: ”Om ”Skandiamannen” av utredningen framställs som ”lösningen” kan vi dock räkna med att det kommer att användas politiskt. En före detta moderat som bodde i Täby, umgicks med militärer och ogillade Palme passar sannolikt socialdemokratin betydligt bättre än en amfetaminmissbrukande våldsman från Sollentuna.”

Magasinet Filters publicering av dokumentet om vittnet/potentielle gärningsmannen Stig Engström är intressant av flera skäl, primärt eftersom skribenten Thomas Petterssons tolv år långa granskning tillför viktiga uppgifter om ett möjligt motiv, en möjlig tillgång till vapen med rätt kaliber och en belagd kompetens att hantera ett dylikt. På köpet serveras en statsministermördare som på samma gång kombinerar typerna ”den ensamme galningen” och ”den politiskt övertygade Palmehataren”. En historia om en person som dessutom bevisligen befann sig nära mordplatsen när skotten föll. Bingo!

På Pressbyrån på Stockholms central på onsdagen hade magasinet Filter fått dubbla hyllplatser. Chefredaktören Mattias Göransson, flerfaldigt prisbelönt journalist från Göteborg som säger att han följt arbetet med artikeln och den kommande boken de senaste sex åren, har sannerligen spänt bågsträngen genom att sätta omslagsrubriken ”LÖSNINGEN”. I en intervju i Sveriges Radio på onsdagen backade han heller inte undan: ”Har ni löst Palmemordet nu?”, frågade radioreportern. ”Ja, vi menar faktiskt det. Alla fakta talar för det”, svarade Göransson.

Men så var det ju detta med hopplösheten att 32 år efteråt Övertyga. Direkt efter Göransson intervjuades den socialdemokratiske debattören Daniel Suhonen vid tankesmedjan Katalys och idog följare av utredningen. Han var inte oväntat entusiastisk: ”En moderat i Täby, högerman, det fanns palmehat i de här miljöerna… Vi närmar oss en sanning som är så nära verkligheten man kan komma”.

Men in i radiostudion följde Mikael Hylin, regissör och manusförfattare senast aktuell med dokumentärserien ”Palme, träsket och mordrättegångarna” som publicerades på Viafree 5 april och som driver tesen om Christer Pettersson som gärningsman. ”Vi önskar att Palme måste ha en Stor mördare. I historien om Skandiamannen” finns inga nya fakta”. Hylins givna motargumentet är att citera Lisbet Palmes vittnesmål, hon som så tydligt pekade ut Christer Pettersson i rättssalen.

Palmesnacket kommer att fortsätta just ungefär så här. Men utöver den sannerligen intressanta nya informationen om ”Skandiamannen” som Filter publicerat har ju den ansvarige åklagaren Krister Petersson höjt insatserna genom sina uttalanden om att han tror att han kommer att kunna ge en form av förklaring, en bild av vad som faktiskt hände den där kalla fredagsnatten i ett svunnet Sverige.

Ambitionen är lovvärd. Hur det ska gå till praktiskt och juridiskt återstår att se. Här finns hänsyn till sekretessfrågor, om frågan om förtal av avliden, om det etiska och legala utrymmet för en åklagare att uttala sig i en skuldfråga om en person som inte kan svara för sig.

Det vi hittills vet om Fallet Stig Engström skulle, om han vore i livet, knappast duga för ett åtal. De rena misstag och det ointresse som utredningen visade honom 1986 har inte varit möjliga att reparera.

Samtidigt är det nog ett mindre dåligt alternativ för åklagaren att i sinom tid lägga alla kort på bordet som rör Engström, eller den potentielle gärningsman som identifierats, och låta var och en bedöma.

Det ligger både i allmänhetens och den demokratiska statens intresse att så långt möjligt hejda det fria spekulationsfältet.

Att vi alla ändå lär fortsätta att hålla på våra favoritmördare är en annan sak.