Mannen som frilansjournalisten Thomas Pettersson skriver om i Filter, och vars tioåriga undersökningsmaterial Expressen arbetat vidare med, hette Stig Engström. Han hittades död bland allsköns bråte och tomflaskor i sin lägenhet i Täby norr om Stockholm 26 juni år 2000, efter att två polisen brutit sig in. Engström blev 66 år gammal.

Palmegruppens nye åklagare Krister Petersson överraskade nog många när han i bland annat SVT:s ”Veckans Brott” vid 32-årsdagen av mordet på statsminister Olof Palme 28 februari i år plötsligt talade i hoppfulla termer om att relativt snart kunna presentera ”en lösning” på mordgåtan; svenska folket skulle få veta vad som hade hänt. Han sa också att han bedömde att Christer Pettersson, den i tingsrätten fällde men i hovrätten friade, inte hade med gärningen att göra.

När Expressen talade med åklagaren i fredags var han dock avvaktande: ”Jag kan bara säga att vi håller förhör med ett antal personer och jag tänker inte kommentera om det finns någon person som vi är mer intresserade av än någon annan. Vi jobbar fortfarande intensivt och jag är alltjämt positiv till att vi kommer att komma fram med en lösning men jag tänker inte i media tala om vilka åtgärder vi har vidtagit eller kommer att vidta.”

Filter och Expressen uppger dock att de har egna uppgifter om att utredningen de senaste månaderna har fokuserat på just Stig Engström, som alltsedan den där kalla natten 1986 varit en gåta som upptagit många både polisers och så kallade privatspanares intresse.

Hans historia genom utredningen är lång och krånglig och har till och med blivit föremål för poddar och en bok, ”Nationens fiende”, publicerad så sent som 2016 och skriven av Lars Larsson. De har kretsat kring de märkligheter, för att inte säga rena felaktigheter, som med tiden framkommit apropå vad Engström själv berättade för polisen i tre olika förhör veckorna efter mordet.

Då var han den något excentriske reklamkonsulenten på försäkringsbolaget Skandia, med huvudkontor i fastigheten på Sveavägen alldeles intill mordplatsen vid korsningen till Tunnelgatan, som direkt efter mordet sökte kontakt med poliser både vid mordplatsen och, dagen därpå, i polishuset, för att berätta att han skyndat mot tunnelbanan för att ta sig hem efter att ha jobbat över sent på kvällen.

Som kom ut på gatan, hörde något han först sa lät som en avgasrörssmäll, gick vidare och såg en person ligga på gatan med en kvinna intill sig.

Som samtalade med kvinnan, alltså Lisbet Palme, och av henne fick höra att mördaren skulle ha sprungit in i gränden. Som stod kvar där och hjälpte till i väntan på ambulans och polis, och sen när poliserna kom fick för sig att springa efter dem in i gränden.

Som sa sig ha blivit ignorerad av poliserna på platsen, och även av kriminalaren han talade med i telefon strax efter att Hans Holmér hade hållit sin första presskonferens dagen därpå.

Stig Engström hade då varit angelägen om att polisen inte skulle missta sig om signalementet; att det som tidigt nämnts om mördaren av andra vittnen om hur denne var klädd och så vidare, rätt mycket liknande honom. Alltså: Dessa vittnen verkar ha misstagit sig och syftat på mig, Stig Engström, och inte mördaren.

Vad som relativt snabbt kunde klarläggas var emellertid att Engström, enligt in- och utpasseringsregistreringen på Skandia, hade lämnat byggnaden klockan 23,20 – en minut före mordet. Däremot hade han inte sagt något till polisen om att han redan vid 21-tiden också hade passerat ut – för att sedan återkomma. En väktare hade noterat honom.

Att Stig Engström inte blev ett riktigt hett namn för utredarna då synes kunna skyllas på slarv, men också på psykologi: Först kom PKK att uppta intresset, därpå Christer Pettersson.

Men det synes alltså vara frilansjournalisten Thomas Petterssons relativt färska uppgifter om Engströms bakgrund och kontakter som fångar de nuvarande utredarnas intresse:

x Det visar sig att Engström på 60-talet var aktiv i en av försvarets pistolskytteklubbar.

x Det visar sig att en av Engströms närmaste vänner i Täby var en stor vapensamlare efter att bland annat ha utbildats till fallskärmsjägare i USA. Denne hade när han gick bort omkring 200 vapen i hemmet. I licensregistren, som Filters skribent tagit del av, finns uppgifter om 37 revolvrar,varav fem med samma kaliber som Palmekulorna.

x Det visar sig att det finns flera uppgifter om att Engström, som 1984 hade valts in i kommunfullmäktige för Moderaterna i Täby men snart gjort sig till ovän med den lokala ledningen då han tog ”fel” strid om en planerad skolnedläggning och därefter lämnade politiken, starkt ogillade Olof Palme.

Filter och Expressen refererar till kontakter med en hel del gamla militärer, främst marinofficerare, i flera fall bosatta i Täbytrakten, och i den omnämnda boken från 2016 finns andra uppgifter om kopplingar till grupper med känt Palmehat. ”Men Engström ska trots sina försök aldrig ha tagits på allvar bland de Palmekritiska vännerna”, skriver Expressen.

Stig Engströms exfru, som bekräftar att polisen på senare tid förhört henne ingående, säger till Filter att hon inte tror på honom som Olof Palmes mördare: ”Han var helt enkelt för feg. Men han skulle gärna stått på avstånd och tittat på”.

x ”Han hade inget emot att det hände?”, frågade då skribenten, varvid exfrun svarade: ”Nej, inte på det sättet. Politiskt sett var han inte emot det. Men det var han inte ensam om, så det var inget konstigt.”

Historien om ”Skandiamannen” innehåller mängder av märkligheter. Den som i dag jämför honom och hans agerande med hur den så kallade gärningsmannaprofilgruppen, ledd av Ulf Åsgård, hittar till exempel slående likheter. Med tanke på de nya uppgifter som nu tillförs om möjlig tillgång till mordvapen, om belagd kunskap i att hantera handeldvapen, om möjligt motiv kopplat till politisk aversion mot Palme, är det inte att förvåna om åklagaren Krister Peterson och utredarna anar en ”lösning” i honom.

Men såvitt bekant saknas fortsatt viktiga pusselbitar: Hur skulle Stig Engström ha kunnat få kännedom om att makarna Palme var på bio några kvarter bort? Skulle han ha sett eller hört det när han lämnade Skandia vid 21-tiden, för att, som han sa, ”äta lite mat”? Hur kunde han i så fall ha anat att Palme skulle promenera hem just där, utanför Skandiahuset?

Eller ska han, i sin omtalade bruna handledsväska, av en tillfällighet ha haft en revolver med sig när han, lätt berusad, lämnade jobbet en minut före mordet, ha sett tillfället och tryckt på avtryckaren?

Återstår att se om polisen har mer information där.

Återstår att se om åklagaren vill presentera ”Skandiamannen” som den sannolike gärningsmannen.

Men avliden är alltså Stig Engström själv sedan länge och han hade inga barn som han kan ha anförtrott sig för.

Kan åklagaren presentera en ”lösning” som många hos allmänheten accepterar som den sannolika vore det förstås oerhört mycket värt. Men inte ska vi räkna med att alla frågetecken försvinner. Tyvärr är det nog utsiktslöst.

Om ”Skandiamannen” av utredningen framställs som ”lösningen” kan vi dock räkna med att det kommer att användas politiskt. En före detta moderat som bodde i Täby, umgicks med militärer och ogillade Palme passar sannolikt socialdemokratin betydligt bättre än en amfetaminmissbrukande våldsman från Sollentuna.