Mays månad inföll i december

Engelska ordlekar är oftast bara roliga på engelska, som ”June means the end of May” eller för delen ”May blooms in December”. Men oavsett om juni innebär slutet av månaden maj eller att maj slår ut i blom i december är båda dessa vändningar alls inte särskilt vitsiga om den som har huvudrollen stryks ur sammanhanget – Theresa May.

Det som har utspelat sig i det brittiska underhuset under december månad och stora delen av hösten 2018 kommer att gå till historien. I centrum för det förvecklingar som har överträffat alla förväntningar i underhållningsvärde har landets andra kvinnliga premiärminister stått. Det är förvånande att May fortfarande står upp, inte minst med tanke på hur klämd hon varit mellan alla upptänkliga motståndare. Främst utsatt har hon dock varit av sina egna.

Storbritanniens planerade utträde ur EU har gått enligt planerna. Det som december månads stora buller har handlat om är hur det avtal som förhandlats fram ska hanteras. I sak är innehållet okontroversiellt, men de klausuler som lagts till för att inte ge Storbritannien veto över hur EU ska agera vid gränsen mellan Nordirland och Irland har fått dem bland utträdesivrarna som hävdar ”nationellt självbestämmande” som huvudmotiv att gå i taket. Det som kommit att kallas ”backstop” på engelska är i själva verket en garanti för att vare sig EU eller Storbritannien under en övergångsperiod ensidigt ska kunna fatta beslut som påverkar båda sidor.

När den frågan utkristalliserade sig som huvudsaken i kritiken innebar det också att Theresa Mays regeringsunderlag försvann. I dagsläget har nordirländska DUP sagt att de kan inte stödja hennes regering om den så kallade ”backstop”-klausulen inte görs om. I det läget var det givet att hennes regering skulle förlora ett antal omröstningar och att den taktik som gick ut på att May personligen skulle vädja om ”politiska garantier” av EU:s medlemsstater om att klausulen inte skulle användas, var dömd på förhand.

Hade inte Labours Jeremy Corbyn dagarna innan jul lovat att ta upp frågan om ett misstroendevotum mot henne, hade hon förmodligen avgått. Därmed fanns inte bara en yttre fiende som gjorde anspråk på makten, det fanns också incitament för att även de bråkigaste av hennes egna parlamentsledamöter skulle börja tänka på vilka konsekvenser en regeringskris och ett nyval skulle kunna innebära för deras mandat.

Och där står vi nu, med ett väpnat lugn och osedvanligt mycket av julfriden bevarad. När parlamentet återsamlas i januari lär allt återgå till samma kaos som under slutet av december. Vad Theresa May har visat är att hon trots allt har en egenskap som gör att hon mycket väl kan komma att överleva Brexit – hennes enastående förmåga att ta ovett och stryk från sina egna.

Men i längden kommer det inte att hålla. Den 29 mars är ett sådant datum av betydelse; det är då som det är tänkt att utträdet ska genomföras. Låt vara att det troligaste är att om det inte har inträffat något som helt ändrar förutsättningarna helt så kommer utträdet att skjutas på framtiden med i sämsta fall ett halvår, i bästa fall 18 månader; EU kommer inte att vara knussliga.

Den som vill veta hur den utskällda premiärministern fungerar, ska veta att hon gillar att få mothugg. Hon är dessutom van vid att vara i blåsväder. Theresa May har haft en lång politisk karriär. Länge verkade det dock som att hennes tid som inrikesminister skulle bli kronan på verket. Men det fanns ännu ett steg att ta, och när hon sommaren 2016 tillträdde partiledarposten och rikets högsta ämbete var det som en konsekvens av hennes företrädares oförmåga att hantera sitt eget parti och sina egna parlamentsledamöter. I detta avseende har May faktiskt lyckats bättre.

David Cameron är den som bär huvudansvaret. Han utlyste en folkomröstning som han sedan inte engagerade sig i, och flydde Downing Street nr. 10 när det stod klart att folket röstat för ett utträde. En enkel utväg för honom; för landet och för Theresa May var situationen den motsatta. I praktiken var hennes politiska mandat begränsat till att sopa upp efter sin företrädare. Det har gått så där, milt uttryckt. Men märkligt nog har det inte lett fram till den stora katastrofen. Ännu.

Låt vara att hon som inrikesminister främst lär bli ihågkommen för sina försök att begränsa invandringen med medel som inte var sanktionerade av parlamentet, men oavsett det borde hon i rättvisans namn fått en chans att forma sin politik. Det fick hon inte under det första året, främst eftersom de som låtit henne få tillträda premiärministerposten hade villkorat den in i minsta detalj. I slutändan blir det historikerna som får klarlägga hur detta gick till i detalj, men redan nu vet vi att hon inte fick välja sina ministrar själv. Brexitfalangen i parlamentsgruppen krävde att alla som var inblandade i de väntande förhandlingarna skulle vara uttalade EU-motståndare. Mays egna möjligheter att i det läget utöva den sociala konservatism som hon såg som sin ideologiska huvudlinje, var därmed obefintliga.

Men hon hade möjligheten att se till att skapa sig svängrum för sin egen politik, och minst lika viktigt – för att kunna bilda sin alldeles egna regering. När hon bad drottningen om att få utlysa nyval i april 2017 kunde hon gått till nationen med sin egen politik. Men May valde att genomföra den kanske mest misslyckade valrörelsen i den brittiska parlamentarismens historia på en plattform som gick ut på att hon var det stabila och orubbliga fundamentet. Den kampanjen byggdes med den växande vänsterns bild av Jeremy Corbyn som en snäll och mysig man som ville alla väl, vilket syftade till att dölja hans historia som terroristkramare och aningslös medvandrare allt sedan öststatskommunismens mörkaste dagar.

Det som borde ha varit en mindre problematiskt valrörelse, inte minst med tanke på att May i april ledde med dryga 17 procent över Corbyn i opinionsmätningarna, förvandlades till en mardröm. May visade prov på en enastående förmåga att inte kunna möta människor. Hon framstod som robotartad och omänsklig, och misslyckades med att framstå som den samlande figuren när ett antal terrordåd inträffade i anslutning till valet. Till råga på allt förlorade hon den egna majoritet som de konservativa hade haft i underhuset. Inte ens när hon hade möjligheten klarade May av att skapa utrymme för sin egen politiska agenda.

Helhetsintrycket är inte särskilt smickrande. De gånger May spelar ut, argumenterar, överglänser eller dominerar är när hon är trängd. I de lägen där hon har övertaget och alla förutsättningar för att övertyga, förklara eller rentav charmera är det som om hon inte vet vad hon ska göra eller hur hon ska bete sig.

Lite talar för att hon kommer att bli särskilt långlivad som premiärminister och partiledare. Det är svårt att se något som skulle kunna göra att bilden av hennes politiska ledarskap skulle förändras radikalt. Theresa May har kämpat på, har baxat Brexit framför sig och har mänskligt att döma nu nått vägs ände.

Den sammantagna bilden av Storbritannien under Mays tid som premiärminister är minst lika dyster. Allt talar för att örikets framtidsförutsättningar har försämrats radikalt de senaste två åren, och nedåtspiralen har inte nått botten ännu.

Det dröjer längre än till May innan det börjar blomstra igen.