Krönikörerna: Årets viktigaste politiska personligheter

Ebba Busch Thor stod för valrörelsens stora genombrott. Kristdemokraterna har ganska länge varit medvetna om att det är farligt för ett litet parti att ha utslätad profil och försöka vara omtyckt av alla, men det är först med Busch Thor man har tordats gå från insikt till handling. Hon tog och gav med gott humör i debatterna och rönte mycket uppskattning för det.

Marie Demker:

Årets politiska personlighet? Greta Thunberg har efter den långa torra och brinnande sommaren i Sverige på ett väldigt personligt och ändå lågmält sätt satt klimatfrågan i fokus för alla oss som följer politik i medierna. Internationellt är det nog Theresa May – hon har oförtrutet ångat vidare mot ett Brexit som vare sig hennes parti, den brittiska befolkningen eller EU:s övriga länder finner upplyftande. Hon tycks helt oanfrätt av detta motstånd och börjar uppvisa lite Thatcher-lika beteenden som det är svårt att inte imponeras av.

Lars Stjernkvist:

Det får bli två, Theresa May och Anna Kinberg Batra. I medvind är vi alla goda ledare. Det är i motvind som vi prövas. Theresa May och Anna Kinberg Batra har en hel del gemensamt. De är eller har varit ledare för konservativa partier och båda är eller har varit omgivna av minst sagt illojala partivänner. Och båda vet vad det betyder att kämpa i motvind. Jag är inte särskilt imponerad av vad de åstadkommit, men tar symboliskt av mig hatten för att de fortfarande står rakryggade. Ja, jag är djupt imponerad över att de över huvud taget fortfarande står upp.

Johanna Grönbäck:

John McCain, den bästa president USA aldrig fick. Den republikanska senatorn personifierade det hoppfulla USA. Han lät sitt uppdrag vara större än sin person. I augusti somnade han in. På McCains önskan höll Barack Obama, den av dem som vann presidentvalet 2008, tal på begravningen. Skenbara statsmän hånar sina motståndare – äkta ledare visar dem respekt och rentav vänskap. Värdighet, respekt och mod präglade McCains liv och gärning. Det gör honom till en tidlös personlighet, värd att hålla högt.

Lars Anders Johansson:

Talman Andreas Norlén, som genom sitt märkliga upplägg med sonderingspersoner och evighetslånga betänketider lät regeringsbildningen gå i stå. Riksdagen hade redan utsett en sonderingsperson: Andreas Norlén, men genom att delegera uppgiften och skjuta omröstningarna höll han hela det partipolitiska systemet gisslan.

Anela Murguz:

Jamal Khashoggi. Han fick betala ett högt pris för sitt försvar av det fria ordet när han mördades på Saudiarabiens konsulat i Turkiet tidigare i höstas. Hans sista kolumn i Washington Post om behovet av en fri press i arabvärlden är helt klart den mest läsvärda artikeln i år. Jag hoppas att hans engagemang för en friare värld inte faller i glömska.

Andreas Johansson Heinö:

Theresa May. Hon har unikt usla förutsättningar att genomföra ett unikt uselt uppdrag. Och även om hon förstås inte kommer lyckas så tycks hon ändå växa med uppgiften. Det är svårt att inte bli lite imponerad.

Marie Anell:

EU-kommissionären Cecilia Malmström, som fick den otacksamma uppgiften att försöka förklara för Donald Trump varför handelshinder inte är någon bra idé för någon. Som politiker visar hon stor integritet och tycks ha en klar politisk ideologi som hon också agerar efter. Det är beundransvärt, oavsett om man delar hennes åsikter eller inte.