Pontus Westerholm: Vart ska det bära hän med C?
Under decennierna i slutet av 1900-talet diskuterades det om Centerpartiet var ett borgerligt parti eller inte. Med Alliansen och omväxlingen till entydig liberalism kunde man tro att frågan var avgjord. Men så enkelt är det sällan i politiken.
Nog har Centerpartiet förändrats genom tiden. Men tryggt i samarbete med andra partier kommer det nog aldrig vara.
Likt den nuvarande situationen har partiet genom historien varit en svår förhandlingspartner. Pragmatism i de flesta frågor och ett fåtal hjärtefråga som gjort att allt annat får falla. Att ge garantier till att stödja en regering sitter djupt. Såvida det inte finns en större fiende, vilket det ofta finns.
Även om mitt gamla parti gärna beskriver sig som evigt och från början liberalt när historieböckerna dras fram, kan man konstatera att det började som en av andrakammarens mest reaktionära. Bondeförbundet ogillade sådant som storföretag och allt som var utländskt. Man tyckte om tullar och försvaret. De borgerliga partierna på högerkanten, Folkpartiet och Högerpartiet, ansågs försöka ta bort allt som skyddade jordbruket, och skulle därför isoleras. Att se andra småpartiers inflytande som ett större problem än Socialdemokratiskt regeringsinnehav är således inget nytt.
Partiets högerfalang var på den tiden ofta mer villig att bilda regering med S än de mer försiktiga delarna av partiet.
När den mer tilltalande kooperationsidén fick ge vika för planekonomi och senare löntagarfonder, fick Socialdemokraterna bli det stora hotet mot partiets visioner. Centraliseringsmotstånd och fri marknad fick allt mer bli grundplåten.
Men det har också funnits en vilja att hitta sina egna stora frågor. ATP-frågan, kärnkraften, Öresundsbron och den nuvarande parlamentariska situationen är sådana där värderingarna inte dagtingats med.
Centerpartiet har ofta sett den politiska kartan på ett annorlunda sätt än andra. Höger-vänsterskalan har aldrig fungerat för att pejla var linjen ska dras. Då är det ofta viktigare att se vilka frågor som de ledande personerna beskrivit som avgörande. Att man på senare tid har helhjärtat anammat liberalismen har inte gjort situationen tydligare. Ekonomiskt har man dragits längre högerut än andra partier. Men man går ändå med på att låta Socialdemokraterna regera. Partiet som försökt socialisera den svenska ekonomin ska nu genomdriva liberala reformer.
Men politiken drivs av människor med viljor, inte enbart för att förändra eller få inneha makt. Utan också av ”ideologer” som inte kan acceptera vad som helst.
Om Centerpartiet ska hitta tillbaka till borgerligheten måste det nog till ett generationsskifte om det blir möjligt.
