Wallström gjorde Sveriges röst svagare
Först som sist: Om Margot Wallström anger att hon vill lämna jobbet som utrikesminister för att får vara mer med sin man, sina barn och barnbarn är det en fullgod anledning och inget som ska ses som en billig ursäkt. Det enda rimliga är att önska henne lycka och välgång på färden.
Att denna önskan inte ska uppfattas som ett fribrev för vad hon gjort och inte gjort i rollen som utrikesminister torde vara uppenbart. Person och roll ska inte sammanblandas utan vidare.
Det går som bekant att vara kritisk mot Margot Wallström och den rödgröna regeringen utan att för den skull acceptera att den aggressivitet och det uttalade eller förklädda hat som riktats mot henne skulle ha någon som helst relevans eller berättigande. I samma ögonblick som politiska meningsskiljaktigheter inte kan debatteras med respekt och anständighet som ledstjärnor, går något väsentligt förlorat.
Den som tror att det var med onda avsikter som Wallström agerade för Sverige i världen, bör ta sig en ordentligt funderare om det egna tillståndet.
Däremot finns det anledning att påminna om att mycket av den utrikespolitik som varit och är den rödgröna regeringens ska förstås mot bakgrund av att Sveriges tid på den världspolitiska scenen sedan länge är förbi. Sverige är en randstat i utkanten av händelsernas centrum; möjligheterna att agera blir därefter. Inom ramen för EU-gemenskapen växer vår betydelse. Slutsumman av Margot Wallströms tid i Arvfurstens palats måste räknas ihop med detta i bakhuvudet.
Den ”feministiska utrikespolitiken” som Wallström var med om att formulera hade i första hand sin effekt i den inhemska, politiska debatten. Det är dock inte samma sak som att den inte uppmärksammades och faktiskt uppskattades utomlands.
Och om Carl Bildt på andra sidan Atlanten betraktades som en ”medium size dog with a big dog attitude”, fungerar hundmetaforen dåligt för att beskriva Wallströms sätt att agera – även om säkert en och annan skulle beskriva henne som valpig. Inte minst i förhållande till Israel skulle det omdömet kunna gälla, men inte utan tillägget ”omdömeslös”.
Sverige är det enda EU-land vars utrikesminister inte är välkommen att besöka Mellanösterns enda demokrati.
Erkännandet av Palestina var unikt olyckligt, gjordes alldeles för tidigt, utan att vara förankrat i EU:s hållning och i avsaknad av att det folkrättsliga kriteriet om att ha kontroll över de egna gränserna var uppfyllt. I sak råder det dock inget tvivel om var ansvaret och de stora skuldbördan ligger för själva konflikten. Palestina är ockuperat av Israel. Men genom Wallströms agerande försvann Sveriges möjligheter att på diplomatisk väg agera som såväl kritiker som medlare.
När Margot Wallströms bästa tid i offentligheten infann sig, kan alltid diskuteras. Det är dock svårt att se annat än perioderna om EU-kommissionär och vice ordförande för kommissionen var en tid då hennes anseende växte mest och högst.
Rollen som utrikesminister må ha sin särskilda glans. Men kanske hade hon blivit bättre i rollen som partiledare för Socialdemokraterna än både Mona Sahlin och Stefan Löfven. Trycket på henne att ta det steget var stort, såväl inom som utanför det egna partiet. Nu är det ett annat tryck som driver henne – längtan efter ett annat, säkert lugnare liv.
Må hon finna det.
