Annons

Vem ser till att de 44 barnen kommer hem igen?

Trots hedersförtryckets många ansikten saknar det offentliga viktiga strategier för att motverka den.
Publicerad 12 september 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Borås Tidnings politiska linje, som är moderat.
Under året har ett fyrtiotals barn förts ut ur landet mot sin vilja. Vem ser till att dessa kommer hem till Sverige igen?
Under året har ett fyrtiotals barn förts ut ur landet mot sin vilja. Vem ser till att dessa kommer hem till Sverige igen?Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Minst 44 barn har förts ut ur Sverige mot sin vilja hittills i år. Det visar nya siffror som den nationella stödlinjen för hedersförtryck tagit fram. 102 personer har ringt in till stödlinjen med oro för att någon i deras närhet ska föras bort. Framförallt handlar det om flickor som mot sin vilja reser till sina föräldrars hemländer för att ingå tvångsäktenskap. Men det förekommer också att pojkar skickas iväg på så kallade uppfostringsresor.

I fjol inledde Göteborgs kommun ett samarbete med Swedavia, som äger Landvetter flygplats, samt gränspolisen i hopp om att förhindra resor av detta slag. Bland annat uppmanades flickor i riskgruppen att stoppa en sked i trosan för att fastna i säkerhetskontrollen och på så sätt kunna larma om eventuell bortföring ur landet.

Annons

Det är ett gott exempel på hur kommuner kan agera i detta nu. Men för att komma till bukt med hedersförtrycket på längre sikt måste såväl nationella som kommunala aktörer ha handlingsplaner för hur detta ska hanteras. För trots att problemet är högst reellt saknar många av landets kommuner en sammanhållen handlingsplan och avsaknaden av nationella riktlinjer lyser med sin frånvaro.

För Borås del är det därför ännu mer bråttom med att vaska fram en lokal kartläggning av hedersförtrycket. Redan 2016 lade Liberalerna i Borås fram en motion i fullmäktige om att hedersförtrycket borde kartläggas ute på skolorna. Då svarade kommunstyrelsen med att man skulle invänta den nationella kartläggning som Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att arbeta fram. Men någon nationell kartläggning blev det inte dels på grund av resursbrist, dels för att det fanns för lite underlag ute i kommunerna.

En utebliven nationell kartläggning ska inte hindra en lokal sådan. Om det tidigare fanns goda skäl för kommunfullmäktige att återuppta förslaget om en lokal kartläggning så är nu dessa skäl ännu fler, och mer brådskande. Att veta mer om hedersförtryckets omfattning kan göra det enklare att identifiera riskgrupper och därmed kan kommunen agera snabbare för att hjälpa dessa.

Annons
Annons
Annons
Annons