Vem litar på ett kronvittne?

Ledare Artikeln publicerades

Vi har sett hur det går till på TV när en skurk anger andra för att rädda sitt eget skinn. Åklagaren kommer in i förhörsrummet och säger: ”Erkänner du och pekar ut dina kumpaner så får du lägre straff. Vägrar du går erbjudandet till dem.”

Det kallas rättvisa. Den som har någon annan att sälja, kan som betalning få sitt straff reducerat eller rentav gå helt fri.

Kanske ärdet därför som det är nödvändigt att rättvisan är blind? Inte för att den dömer alla lika, utan för att den skulle rodna av skam om den tvingades bevittna en hantering där en stor skurk kommer lindrigare undan bara genom att peka finger åt en ännu större skurk.

Men tack och lov är verkligheten sällan överensstämmande med vad som sker i rutan. Tanken på så kallade kronvittnen är främmande för svensk rättstradition.

Därför är detsvårt att se varför Moderaterna nu överväger att införa detta angiverisystem. Det mesta talar för att riskerna i hög grad överträffar eventuella förtjänster.

Nu ärjustitieminister Beatrice Asks parti inte ensamt om sådana tankar. Såväl Socialdemokraterna som Folkpartiet och Centerpartiet är inne på samma tankar. Sverigedemokraterna ser stora fördelar och vill att angiveriet ska införas i det svenska rättssystemet. Detta har sina givna förklaringar. Det parti som inte utlovar eller överväger hårdare tag, strängare domar och elakare poliser anses har missförstått medborgarnas oro för den tunga brottsligheten.

Till Svenska Dagbladet sa Beatrice Ask så här om varför hon för sin del välkomnar kronvittnen i svenska rättssalar: ”Många säger att det nästan är enda sättet att komma framåt i utredning och lagföring. Det blir ju nästan sektbetonat i vissa sådana här kriminella kretsar, och det är viktigt att ha incitament för att få fler att berätta.”

Vad Ask egentligensäger här är att kronvittnet skulle kunna ge bättre förutsättningar för framgång i det polisiära arbetet. Vilket naturligtvis är lovvärt. Men med tanke på att denna form av angiveri förutsätter en förhandling mellan en misstänkt som har något att sälja, och en åklagare som anar större framgångar i fjärran, så uppstår likafullt en situation där domstolen skulle vara låst av detta förhandlingsresultat.

Och det gårinte för sig. Rättegångsbalken är klar på den punkten. Åklagaren har som huvudregel absolut åtalsplikt. Dessutom gillar inte svensk rätt tanken på att ett erkännande och samarbete från den åtalades sida skulle få påverka straffmätningen.

Lägg därtill att det är en främmande tanke att en enskild individ – skyldig eller ej – på detta sätt faktiskt skulle få ”äga” hela rättsprocessen.

Det finnsandra argument mot att försöka inympa ett främmande kronvittnessystem på svensk stam, som ligger närmare det politiska, nämligen risken för att det utvecklas till ett angiverisystem för att komma tillrätta med annat, mindre allvarligt, än grov och systemhotande brottslighet. Nästa gång polisen säger att den inte klarar av att komma åt brottslighet, torde det då vara lätt att göra ett ”undantag” ännu en gång.

Regeringen har mer att vinna på att ständigt se över polisens arbete än på att stifta undantagslagar.

Låt hellreden utredning som regeringen nu tillsätter få en chans att överväga om fler personer i kriminella gäng ska kunna dömas för att i ett tidigt skede ha deltagit i brottsplaner.

Ett sådant förslag skulle i alla fall inte göra TV-deckare av det svenska rättssystemet.

Ledarredaktionen