Mikael Hermansson: Vellinge – där gässens frihet är större
Nu har Högsta förvaltningsrätten slagit fast att Vellinge kommun har rätt att förbjuda ”passiv pengainsamling” genom en föreskrift i den lokala ordningsstadgan. Utslaget kommer att leda till att fler kommuner tar tillfället i akt och gör samma sak. Pressen på rikspolitiken att införa ett nationellt förbud kommer att öka.
Men hur motiverar rätten sitt beslut?
Vid en närmare läsning av domen framgår att beslutet bygger på en tolkning av kraven i förarbetena om vilka begränsningar en lokal ordningsföreskrift ska ha. Den som trodde att sådana föreskrifter inte fick utgöra ”obefogade inskränkningar i den enskildes frihet”, som det står i lagtexten, kan konstatera att detta frihetsvärn inte omfattar den enskilde tiggaren som exempelvis ber om hjälp i några av de mest välmående orterna i landet.
Det som istället har ansetts vara avgörande för att avfärda såväl länsstyrelsens som två underrätters utslag, är att kommunens förbud har ansetts vara tillräckligt begränsat rent geografiskt. Frågan om tiggarna stör ordningen eller ej, har ansetts vara oväsentlig i sammanhanget. Kommuner behöver inte ens göra det troligt att så är fallet.
Av vad som framkommit i bland annat Sydsvenskans men också i TT:s rapportering, tycks tiggeriet i Skanör dock mestadels ha utgjorts av en (1) person, som dessutom varit omvittnat lågmäld i sin ”passiva insamling”. På andra ställen i landet kan dock tiggeriet orsaka verkliga ordningsstörningar men också omfattande sanitära problem. Tiggarläger finns i alla större svenska städer, så även i Borås. De många kopplingar som görs mellan tiggeri och människohandel är bevisligen inte utan grund, om än många gånger överdrivna.
Det förbud som nu fått den högsta rättsinstansens välsignelse handlar inte om att kommunen vill komma tillrätta med människohandeln eller sanera misären. Vellinge behöver inte ens göra det troligt att tiggarnas närvaro kommer att leda till ordningsproblem; de styrande har rätt att införa en sådan föreskrift oavsett om det finns ett problem eller ej.
Domens effekt blir mest att tiggeriet flyttar till platser där fattigdomen inte sticker de boende och de som vardagsvis rör sig i den lilla välståndsmetropolen i ögonen lika mycket som tidigare. Därför är det också lätt att avfärda kommunens agerande som omdömeslöst. Vilka är de verkliga problemen i Vellinge, Höllviken, Falsterbo och Skanör som i hägn av uppmärksamheten på en eller ett par tiggares eventuella bidrag till oreda i samhället nu undgår upptäckt?
Men missta inte detta för orättvis kritik och avundsjuka. Det finns många fina egenskaper i kommunen som är värda att lyfta fram. Den som tar en promenad genom Skanör kan se detta med egna ögon, exempelvis vid övergångsstället för gäss och ankor. En kul marknadsföringsgrej och en markering av det lilla samhällets omsorgstänkande.
Men den gemytliga bilden kan nu komma att förändras, och detta med all rätt:
Ty vad säger det om ett av Sveriges mest välmående och rika samhällen, om fjäderfä anses vara mer i behov av samhällets omsorg än tiggare?
