Var finns boten mot SD-sjukan?

Ledare Artikeln publicerades
Sverigedemokraterna fascinerar den internationella pressen. Här förstasidan på brittiska The Guardian.
Sverigedemokraterna fascinerar den internationella pressen. Här förstasidan på brittiska The Guardian.

Medan världens medier vänder sina blickar mot Sverige och frågan om det invandringsfientliga och populistiska Sverigedemokraterna ska bli störst eller näst störst i valet, är det rimligt att ställa frågor om vad det är i det svenska samhället som gör detta möjligt.

Sällan har jag hållit med norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen. Men när hon beskrev Sverigedemokraterna som ett ”sjukdomstecken” fann vi varandra för ett kort ögonblick.

Sedan dess har många ställt den diagnosen. Brittiska, tyska, belgiska och holländska politiker, statsvetare och journalister som jag talade med redan hösten 2010, alltså efter det att SD kom in riksdagen, gjorde samma bedömning och visade äkta förvåning:

Norska Aftenposten hårdsatsar på det svenska riksdagsvalet.
Norska Aftenposten hårdsatsar på det svenska riksdagsvalet.

”I Sverige? Inte i Sverige väl? Ett missnöjesparti som växer på grund av sitt invandringsmotstånd, i vad som ofta brukar betraktas som världens bästa land att leva i? Verkligen?”

Så lät det då, dagarna efter valet 2010. Om en kort stund, när vallokalerna har stängt, kan det mycket väl visa sig att SD har blivit största eller näst största parti.

Oavsett vilket kommer resultatet inte som någon överraskning. SD har vuxit för varje val. Därför förvånar det inte heller att så många av de stora dagstidningarna och TV-kanalerna i Europa toppat sidor och sändningar under söndagen med den nyheten. Franska Le Monde, The Guardian, CNN, BBC och Sky News gjorde varianter på samma tema, att ett invandringsfientligt parti ritade om bilden av Sverige.

Franska Le Monde kör hårt på det svenska valet.
Franska Le Monde kör hårt på det svenska valet.

Hösten 2010 reste jag runt i norra Europa och fångade reaktioner på SD inträde i riksdagen. Uppgiften möttes av förvåning, som sagt. Men också av inte så lite skadeglädje. Det var liksom rätt åt Sverige att vi i det avseendet skulle bli lite mer ”europeiska” även i det avseendet. Historieprofessor Jan deMayer vid universitetet i Leuven, såg det som början på en utveckling som den som Belgien, Holland och Frankrike redan hade lång erfarenhet av. Väl inne i parlamentet är det svårt att bli av med sådana partier, var hans dystra förutsägelse.

Även föreståndaren för de nederländska socialdemokraternas tankesmedja, René Cuperus, såg SD:s framgångar som naturliga i ett land med omfattande invandring. Han menade att de nederländska socialdemokraterna hade misslyckats med att fånga upp den känsla av att ha blivit undanskuffade på arbetsmarknaden av den tekniska utvecklingen, och undanträngda av nya grupper av människor som uppfattades som kulturellt främmande. I det läget hade Geert Wilders frihetsparti framstått som ett lättare alternativ. Samma upplevelse av svek gick igen bland Labours kärnväljare i de eftersatta områdena i nordöstra England i valet 2010.

Den sjukdomsdiagnos som då ställdes handlade dock mindre om tillståndet i de högerextrema, de populistiska och de missnöjda partierna. Istället hamnade fokus på hur de samhällen fungerade där de hade framgångar.

SD är ett i alla avseenden motbjudande parti med en ideologi och en historia som borde diskvalificera dem från att få röster och sympatier. Men vad är det som får så många svenskar att trots det rösta på detta parti?

Först när det finns ett relevant svar på frågan om hur det som är sjukt i samhällskroppen ska kunna bli friskt går det att få ett vettigt svar.

Och där är vi inte ännu. Inte på långa vägar, uppenbarligen.