Vänsterns björnkram för barnen
Så när den socialdemokratiska rörelsen lägger fram förslag kan barnkonventionen plötsligt kräva att vissa barn offras för andra, trots att det är uttryckligt förbjudet i konventionen.
Rapporten En jämlik barndom är skriven av Thomas Hammarberg, tidigare Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och innan dess generalsekreterare för internationella Amnestyrörelsen, Rädda barnen samt Palmecentret. Den är utgiven av socialdemokratiska tankesmedjan Tiden och organisationen Unga örnar.
Rapporten utgår bland annat från konceptet relativ fattigdom. Det kan vara användbart för att undersöka vissa aspekter av samhället, men som ett mått på hur människor faktiskt har det är det tämligen uselt. Relativ fattigdom tar sikte på att någon har mindre, inte att någon har för lite. Det är en avgörande skillnad. Den relativa fattigdomen ökade i Sverige när Ingvar Kamprad flyttade hem sina tillgångar igen. När arbetslösheten går ned ökar också den relativa fattigdomen. Faktum är att alla kan få det reellt bättre samtidigt som den relativa fattigdomen ökar.
Dock är det utan tvekan så att det finns barn i Sverige som skulle förtjäna bättre omständigheter, också ekonomiskt. Lösningen är dock inte att öka skatteuttaget och spendera mer pengar på bidrag, ineffektiva åtgärder samt rent slöseri i övrigt. Varje krona som tas ur ekonomin i skatt bidrar till att sänka produktiviteten och effektiviteten. Det innebär att färre kan skaffa det jobb de behöver för att försörja sin familj. Skatten kan behöva höjas för att kunna ge mer bidrag, men höjd skatt innebär också att mer bidrag kommer att behövas. Det är en ond cirkel.
Vad staten bör göra är framför allt att skapa förutsättningar för att så många människor som möjligt ska kunna försörja sig genom företagande eller anställning. Helt enkelt att ge människor möjlighet att vara den förebild deras barn behöver.
Likaså landar rapportens slutsatser fel i förhållande till skolan. Där hävdas att läxor behöver avskaffas och att valfriheten måste minska för att Sverige ska leva upp till barnkonventionens krav. Det är rent nonsens. Det finns bättre och sämre läxor, men konventionen har inte bäring på endera. Att kräva socialt- och kunskapsmässigt blandade klasser är social ingenjörskonst och innebär att vissa elever med tvång ges sämre förutsättningar än de hade kunnat få. Det är att offra barn på det större godas altare. Men någon sådan rätt har inte staten.
Barn är många saker. De är små mirakel i sin blotta uppenbarelse och en evig källa till alltifrån fullständig lycka till desperation. Men de är inte, och ska inte vara, politiska verktyg för den som vill tvinga sin vilja på andra. Det är ovärdigt.
