Mikael Hermansson: Våga tala om hur ett socialt Europa ska bli möjligt
Onsdagen bjöd på strålande sol och närapå vårvärme. Hisingens södra älvstrand kråmade sig inför världen och gjorde sig vackrare än på länge. EU-toppmötet såg ut att få den bästa av inramningar på det gamla varvsområdet. Avspärrningar innebar visserligen att rörligheten begränsades och friheten inskränktes. De boende uppmanades att helst inte gå ut på balkongerna för att titta eller fotografera när regeringscheferna sedan skulle anlända.
En tidsbegränsad men nödvändig olägenhet; det som hände 2001 ska inte få hända igen.
Poliserna som valde att fika hos Flickorna på Färjenäs några hundra meter bort, hade dock det mesta av sin uppmärksamhet på smörgåsarna med hemlagad köttgrotta. När smakade EU-kommissionens Jean-Claude Juncker senast på en sådan delikatess?
När allt kommer omkring borde han hinna smyga iväg den knappa halvkilometern för att testa. Det är inte direkt så att mötesagendan är tung och laddad med oförutsägbara konflikter; det som hände 2001 kommer inte att hända igen.
Då var det vänstern som ville diktera dagordningen för vad EU:s regeringschefer skulle tala om. Idag är det snarare nationalisternas föreställningsvärld som pockar på uppmärksamhet och kräver tolkningsföreträde.
I allmänhet avisar de unionstanken rakt av. Pressade på konkretion brukar de röda nationalisterna göra tydligt att de inte gillar fri rörlighet för kapital, medan de bruna och inte sällan de blå vill att den inte ska omfatta vissa grupper av människor. Och när tanken på ett mer socialt EU ska konkretiseras framträder deras gemensamma logik i all sin bakvändhet: Unionen kan bara lösa sina gemensamma problem om den till varje pris undviker att försöka lösa dem gemensamt.
EU bör utvecklas mot en allt tätare gemenskap. Det ligger liksom i sakens natur. Men en inre marknad förutsätter inte bara avsaknaden av fysiska hinder mellan medlemsländerna, utan också den politiska viljan att tillsammans lösa de ekonomiska, sociala och politiska problem som följer av att dagens européer i allt högre utsträckning faktiskt beter sig som om unionen inte hade några andra än yttre gränser.
Men för många av dagens regeringschefer som nu samlas i Göteborg är rädslan för att framstå som en vän av överstatlighet långt större än rädslan för att dagens problem ska förvärras.
En av initiativtagarna till det sociala toppmötet som inleds i morgon, fredag, är som bekant Sveriges statsminister Stefan Löfven (S). Hans hållning är mer än lovligt dubbel: Han ser en social pelare som ”helt nödvändig” och att ”vi” skulle vara riktigt illa ute om ett sådant inte fanns. Samtidigt säger han att den inte ska uppfattas som ett ”överstatligt projekt” men med den brasklappen att ”om inte politiken kan leverera blir risken stor för ökad populism och extremism”.
Dubbel, som sagt, och synnerligen otydlig, Och vilka är dessa ”vi” som avses?
Nog för att det är lätt att hålla med Löfven om att det numera finns en större medvetenhet om att den sociala dimensionen av EU måste få ta större plats. Men det är svårt att utifrån hans vidare resonemang undgå att dra slutsatsen att det ”vi” som han avser begränsar sig till det nationella. Det är därför regeringschefens EU-politik haltar så betänkligt.
Den insikten saknas också, att alldeles oavsett vilken samhällsmodell som råder i ett land har unionens medlemsländer gemensamma problem som ingen längre kan hantera på egen hand.
Trots växande välstånd, sociala framsteg och bättre hälsa generellt sett har inte fattigdomen och utanförskapet minskat i motsvarande takt, utan snarare tvärtom. I bästa fall har den på sina håll bytt utseende och orsak. De historiska omständigheterna kan som bekant se lite olika ut, omfattningen kan variera.
Men en sak är säker, Sverige utgör inget radikalt undantag från övriga EU-medlemmar.
En halvtimmas rask promenad från den gamla varvsbyggnaden där det sociala toppmötet ska hållas, ligger Friskväderstorget. Två gigantiska huskroppar bildar ett centrum i norra Biskopsgården, med den vid det här laget riksbekanta Sjumilaskolan som närmsta granne. Stadsdelens rykte är är mer ökänt än välkönt. Biskopsgården toppar ofta listorna över Sverige värsta bostadsområden. I sak är dock situationen inte annorlunda än den är på Hässleholmen, Hulta och Norrby i Borås.
Det som fascinerar med de husen vid Friskväderstorget är att de till sin konstruktion är delvis uppbyggda på ett antal pelare. Idag är det bara tio som syns, resten byggdes in när butikerna behövde mer utrymme. Men om man vill kan de likafullt ses som bärare av samma frågor, förhoppningar, förväntningar och – faktiskt– av samma förtvivlan som står att finna i liknande områden över hela Europa. Utanförskapet har Friskväderstorget gemensamt med sina motsvarigheter i Brysselstadsdelen Moelenbek, Londonförorten New Ham eller Neapels Scampia.
När nu unionens grundvärderingar sammanförs till ett dokument som hädanefter ska utgöra en pelare som ska bära upp ett mer socialt och rättvist Europa, framstår det som motsägelsefullt att till och med initiativtagaren – Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) – inte vill att den ska ha större bärighet än att fungera som en icke reglerad princip och som basen för ett frivilligt åtagande.
Tänk om det var så som hans föregångare resonerat när det gällde att transformera Sverige från en europeisk bakgård till ett folkhem. Den ”sociala pelare” som sedan stöttade upp välfärdsstaten byggde på allt annat än frivillighet och löst sammanhållna principer.
Men inte heller detta har räckt. Utanförskapet och fattigdomen har bestått, förändrats och vuxit.
På Friskväderstorget är de boende fattigare, oftare arbetslösa, låg- eller outbildade, sjukare och i större avsaknad av de resurser som gör att de kan göra sina röster hörda än de som bor i andra delar av Sverige. De har mer gemensamt med andra européer som lever under liknande omständigheter än de har med boende i andra områden.
Oavsett vilken nationell modell som lyfts fram tycks det vara så att dessa inte räcker.
Redan detta faktum borde vara ett argument för att åtminstone se om det finns några fördelar med att gripa sig an utmaningen att minska fattigdom och utanförskap med gemensamma insatser på EU-nivå.
Det måste vara möjligt utan att drabbas av den stora, svarta skräcken nummer ett – att riskera att föra över makt till ”Bryssel”.
I vissa avseenden är det säkert alldeles nödvändigt om ambitionen verkligen att komma tillrätta med de problem som den inre marknaden och den fria rörligheten medför. Ty alldeles oavsett om vi talar om behovet av sociala rättigheter som borde tillmätas alla européer eller de specifika problem som följer av transportbranschens gränslöshet går det inte att blunda för att dessa och många andra samhällsproblem som idag gör sig påminda är transnationella till sin natur.
De måste mötas med lagar och institutioner som verkar över gränserna. Alternativet blir annars lätt nationella hinder och nya gränser.
Den viktiga frågan som borde upp på dagordningen för nästa toppmöte blir därför som inte berörs under detta. Den om hur det som den sociala pelaren omfattar också ska kunna förverkligas på de områden som dagens medlemsstater och nuvarande EU-samarbete har misslyckats med.
