Trump utgör det stora hotet
Talet som USA:s president Donald Trump höll under onsdagskvällen svensk tid, var precis så utmanade och aningslöst som kunde förväntas. Han talade om att han ”levererade” det som tidigare presidenter vägrat att ”leverera”.
Att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad innebär inte bara ett ifrågasättande av palestiniernas rätt till östra Jerusalem som sin framtida huvudstad, något som det internationella samfundet givit sitt stöd till. Det är också en handling som i ett slag förändrar förutsättningarna för fortsatt dialog i området. Det innebär dessutom att det diplomatiska klimatet i Mellanöstern försämras radikalt. Att Donald Trump i sitt tal bekände sin tro på en tvåstatslösning motsades omedelbart av att han villkorade USA:s engagemang med att det bara var aktuellt ”om den stöttas av båda parter”. Men genom att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad blir det villkoret omöjligt att uppfylla. En tvåstatslösning som inte bygger på att östra Jerusalem blir palestinsk huvudstad är inte förhandlingsbar.
Vidden av Trumps senaste idioti framgår av påvens uttalande till Associated Press under onsdagen: Påve Franciskus vädjar enligt AP om att "alla respekterar status quo" i Jerusalem, och att staden är en unik och helig plats för såväl judar som kristna och muslimer.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Turkiet var först ut med ett ultimatum: Om ett sådant erkännande görs, kommer landet att bryta de diplomatiska förbindelserna med Israel. Det går att vara skarpt kritisk till hur Turkiets auktoritäre president Recep Tayyip Erdoğan agerar i och runt sitt eget land, men hotet mot Israel är ofrånkomligen en signal om vilka konsekvenser som Trumps ställningstagande kan få. I förlängningen av ett turkiskt brott med Israel följer att relationen mellan Turkiet och USA också påverkas negativt. Även Jordanien, som har starka band till USA, har reagerat skarpt och kallat till ett extrainsatt möte med såväl Arabförbundet som Islamiska konferensen.
Att USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem motiveras från Vita huset med att det steget skulle vara en realpolitisk anpassning till rådande administrativa omständigheter; de flesta myndigheter och statliga organ av vikt finns där. Men det är inte ens halva sanningen.
Att initiera en flytt handlar i högre utsträckning om att Trump vill bryta med sina företrädare i ämbetet, som under de senaste 22 åren varit överens om att en sådan flytt inte bara skulle skada möjligheten till en fredligare utveckling i relationen mellan Israel och Palestina, utan också innebära ett direkt hot mot USA:s intressen och institutioner i världen. Under onsdagen förstärktes mycket riktigt beredskapen på USA ambassader världen över. Amerikaner i statlig tjänst, som befinner sig i Israel, uppmanades att inte besöka de arabiska delarna av Jerusalem och Västbanken ”tills vidare”.
Samtidigt är Donald Trump medveten om att det finns hot i sammanhanget som riktar sig mot hans eget fögderi. Det kongressbeslut om en flytt som antogs redan 1995 – The Jerusalem Embassy Act – kommer förmodligen även i fortsättningen att stoppas genom dekret från Vita huset, men skälet till varför så sker kan mycket väl ha förändrats. För tidigare presidenter var ett stopp ett sätt att förhindra en politisk katastrof, för Donald Trump handlar det dock om att undvika att drabbas av de budgetregler som automatisk bestraffar stora budgetöverdrag.
En ambassadflytt finns inte med i det amerikanska utrikesdepartementets budget. Men läget är oklart. Senast nu i måndags skulle dekretet ha undertecknats.
På mindre än ett år har Donald Trump gjort världen den ena otjänsten efter den andra. Konflikten med ett kärnvapenbestyckat Nordkorea förs på alla plan, inklusive på twitter och med förolämpningar på skolgårdsnivå. Samtidigt börjar den FBI-utredning om hur Ryssland påverkade valet och valutgången att närma sig presidenten själv. Att i det läget plötsligt vilja försämra det säkerhetspolitiska läget i Mellanöstern, och som en följd därav även relationerna till ett stort antal nära förbundna stater, är en handling som är svår att uppfatta som något annat än ett uttryck för en påtaglig oförmåga eller ovilja till rationellt tänkande och handlande.
USA:s 45:e president utgör ett klart och påtagligt hot. Inte bara mot hoppet om fred, säkerhet och stabilitet i en allt annat än fredlig, säker och stabil värld. Utan också mot bilden av USA som en aktör på världsscenen som går att räkna med.
