Titta Erna, du vinner ju!

Ledare ,
Foto:
Sigbjørn Aanes, Erna Solberg och dottern Ingrid Solberg Finnes tar del av de första prognoserna.

Norge fortsätter på den inslagna vägen. Det ser ut att bli borgerlig regering med Høyres Erna Solberg som statsminister även under nästa mandatperiod. Men det finns två stora hinder: Venstre och Kristelig folkeparti som båda balanserar oroväckande på spärren till Stortinget.

Vallokalerna hade knappt hunnit stänga förrän vallokalsundersökningen bekräftade det som opinionsmätningarna visat sedan början av augusti, att den blåblå regeringen med Høyre och Fremskrittspartiet har hämtat in det försprång som den rödgröna sidan haft det senaste året.

Samtidigt går det inte att hävda att det har varit en valrörelse där de borgerliga partiernas egna förslag och manifest har dominerat debatten. Visserligen var försvarsminister Ine Marie Eriksen Søreide (H) snabbt ute på egna valvakan och förklarade framgången med att ”vi har talat om vår politik och gjort det med ett gott humör”. Men det mesta talar för att det är väljarnas humör som varit avgörande, och att de i högre utsträckning inte har gillat vad en seger för huvudmotståndaren skulle innebära.

Det verkar faktiskt som om den borgerliga regeringens bästa valarbetare har varit Arbeiderpartiets ordförande Jonas Gahr Störe.

Vid 22-tiden på måndagskvällen ser Arbeiderpartiet ut att vara på väg att göra vad som bara kan kallas för ett katastrofval. Förra gången något liknande inträffade var 1924.

Håller prognoserna har Gahr Störe orsakat Arbeiderpartiet en förlust i förhållande till förra valet med drygt 4,2 procent. Det förvånar inte. Mångmiljonären Gahr Störe har länge varit ifrågasatt, hans tidiga besked att han inte ville samarbeta vänsterut och hellre bildade en blocköverskridande regering med både Venstre och Kristelig folkeparti fick bland andra LO-väljare och många förtroendevalda ur de egna leden att reagera negativt.

Men mest av allt tycks Arbeiderpartiets planer på att höja skatterna med 15 miljarder kronor ha fungerat mobiliserande för att få fler tveksamma väljarna att föredra något av de borgerliga partierna. Orsaken till att förslagen får den effekten är att skattehöjningar ter sig verklighetsfrämmande i förhållande till de stämningar som nu råder i det norska samhället.

Det har varit en tuff mandatperiod. Flyktingkatastrofen 2015 innebar på samma sätt som i Sverige att den dittillsvarande migrationspolitiken ifrågasattes, men med den skillnaden att det i den norska regeringen ingick ett högerpopulistiskt missnöjesparti som dessutom hade integrationsministerposten. Men det blev en bred uppslutning bakom den stramare hållningen och Fremskrittspartiet fick inte de opinionsvinster som de annars hade kunnat få om det befunnit sig utanför regeringen. Sedan var det oljeprisraset som visserligen ledde till att arbetslösheten växte; 55 000 varsel och uppsägningar kan direkt härledas till minskade intäkter och lönsamhet. Men dels vände priserna ganska så snart, dels svalde andra näringsgrenar de som friställdes.

Andra frågor som varit centrala i valet har – som så mycket annat i norsk politik – fått sin lösning långt innan de har debatterats, vilket kan tyckas vara en underlig ordning. Men i grunden råder det en bred samsyn på hur samhällsproblem ska lösas, oavsett om det är en centerhöger-regering eller en centervänster-regering. Den känsliga kommunsammanslagningsfrågan har visserligen lett till att Senterpartiet fått ett lyft, men det parti som historiskt sett har haft en starkare regional utgångspunkt och fronderat mot Oslodominansen har varit Fremskrittspartiet. Även i denna fråga har dock regeringsdeltagandet fungerat dämpande. Samtidigt har väljarna uppfattat att det många gånger ack så motbjudande partiet faktiskt har skött sig bättre än förväntat. I kommunvalen 2015 rasade partiet ner under tio procent, vilket föranledde många bedömare att förutspå att FRP inte skulle stanna i regeringen under hela mandatperioden. Partiledaren Siv Jensen har visat sig vara en stabil finansminister som hållit en låg profil i frågor där FRP normalt höjer rösten. De mer främlingsfientliga och invandringskritiska inslagen har hon överlåtit till integrationsminister Sylvi Listhaug som bland annat åkte till Sverige och Rinkeby för att få rubriker.

Det kan inte påpekas för ofta, men även med hälften av rösterna räknade är inget klart. Vid 22.30 hade dock det borgerliga blockets ledning vuxit ytterligare. Aftenposten förutspådde då att det blå blocket får 88 mandat och de rödgröna 80. Norge tycks bli mer blått än rött även under de kommande fyra åren.