Jöran Svahnström: I Danmark säger de ”ghetton”, i Sverige heter det ”utsatta områden”

Notera språkbruket. Det försiktiga Sverige mot det rättframma Danmark. Här är en spade en spade. Och ett ghetto ett ghetto.

Och inte bara man och man emellan. Utan också på högsta politiska nivå. I sitt nyårstal deklarade den liberale statsministern Lars Løkke Rasmussen krig mot landets ghetton. Han är trött på de parallellsamhällen som vuxit fram i en del danska förstäder. "Vi ska täppa till hålen på Danmarks-kartan och få tillbaka de blandade kvarter där vi möter varandra på kors och tvärs", sa han.

En konkret väg att nå målet, som statsministern anvisar, är att helt enkelt riva ner betongbostäder, bygga nytt och sprida invånarna.

I Danmark finns till och med en officiell ghettolista. Det är regeringen som varje år upprättar den; i den senaste utpekas 22 bostadsområden som ghetton. Kriterierna för att hamna på listan handlar om kriminalitet, arbetslöshet, utbildningsnivå, inkomster och andelen invandrare från icke-västliga länder.

Statsministern, som var osedvanligt tydlig, är alltså beredd att riva ner betong; men vill också styra vilka som flyttar till ett område och tidigare placera små barn i daginstitutioner så att de kommer i en naturlig dansk miljö.

Jag bor i en förort som tidigare fanns på ghettolistan – Ishøj med drygt 20 000 invånare från ett 80-tal länder. Numer betraktas inte Ishøj som ett ghetto – vi invandrare börjar bli gamla och andra- och tredjegenerationens nydanskar är välintegrererade.

Man kan förstås ifrågasätta om det är klokt att så konkret som danskarna utpeka vilka områden som är ghetton. Många – nog de flesta – som bor i dessa är rätt vanliga samhällsmedborgare som jobbar, studerar, deltar i föreningsliv och umgås med infödda danskar,

När danska regeringer tidigare försökt komma tillrätta med ghetto-problematiken har man begränsats av att nya lagar, regler och förordningar varit så generella att de "drabbat alla". Nu undersöker en specialinrättad grupp av ministrar om det går att rikta åtgärder enbart mot/för de som anses behöva det. Knepigt, men kanske inte omöjligt.

För mig är det slående att skillnaden mellan dansk och svensk retorik är så stor. Det kastas sten mot blåljuspersonal i båda länderna, men i Sverige i "utsatta områden", i Danmark i "ghetton". I Sverige ska det tas hänsyn in absurdum och politikerna är livrädda för att framstå som främlingsfientliga och hamna på Sverigedemokraternas planhalva.

I Danmark har vi Dansk Folkeparti (DF), invandrarkritiskt men inte längre direkt främlingsfientligt. Partiet har blivit rumsrent och har i flera perioder, som stödparti, varit en garant för borgerliga regeringer. Men varken de borgerliga eller socialdemokratin sneglar numer på DF när de gör sina utspel på integrationsområdet. Alla är överens om problembilden och relativt eniga om att något måste göras.

Det kan tyckas att den danske statsministern nu är väl drastisk. Men jag tror ändå att den svenske har något att lära. Inte minst mot den krassa bakgrunden att 38 procent av svenskarna tycker att invandring och integration är de viktigaste frågorna i höstens val...