Lars Stjernkvist: Våga vägra vara konsekvensneutral
Jag är inte helt säker på att det är så klokt att alltid tillämpa den inom journalistiken. Trots allt, ingen kan blunda för följderna av sitt agerande. Vi har alla ett allmänmänskligt ansvar för varandra. Om konsekvensneutralitet tillämpas inom politiken, ja, då är det direkt farligt.
I förra veckans partiledardebatt förklarade Ulf Kristersson att han är beredd att fälla regeringen när som helst och med vem som helst. Han vände sig till Jonas Sjöstedt med det tydliga budskapet att han även var beredd att slå armkrok med Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt å sin sida har sagt ungefär samma sak. Han är beredd att fälla Löfven-regeringen tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna om regeringen lägger fram förslag om bland annat friare hyressättning i nybyggda hus.
Sjöstedt och Kristersson har inte särskilt mycket gemensamt. De ogillar den nuvarande regeringens politik men av helt olika skäl. Möjligen kan jag förstå moderatledaren resonemang, då alternativet till dagens regering rimligen är en M-ledd regering. Det vet förstås Jonas Sjöstedt, men enligt honom är det i så fall regeringens fel som lägger fram ett förslag som han ogillar. Han menar att Vänsterpartiet i ett sådant läge rimligen inte kan ta ansvar för konsekvenserna. Så var vi då där; konsekvensneutralitet.
Statsminister Stefan Löfven öppnade i en DN-intervju för en förändring av dagens system. Han ifrågasatte om det verkligen ska vara möjligt för en minst sagt ohelig allians att fälla en regering. Den som har makten att avsätta en regering måste också kunna ta ansvar för följderna och fortsättningen, menade han. Han har en viktig poäng.
Missförstå mig inte. Jag tycker inte att ett parti ska avstå från att rösta efter sin övertygelse därför att partiet får stöd från ett oväntat och oönskat håll. Det är logiskt att alla partier i alla lägen så långt möjligt försöker få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik.
Men.
Det betyder inte att ett parti har rätt att sätta krokben för andra när och hur som helst. Det går inte att säga nej till ett förslag eller en regering utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Den som har makten att säga nej måste också ta ansvar för följderna.
För mig är det tämligen simpelt, men inte för alla. Jan Björklund och Annie Lööf får ta emot mycket kritik för att de vägrade ingå i en ohelig allians. De anade konsekvenserna med en sådan allians, och vägrade skylla på andra. De tog ansvar för följderna, och valde därför ett annat alternativ.
De gjorde det som det varje ansvarskännande politiker borde göra, de vägrade vara konsekvensneutrala.
