Stjernkvist: Det är inte konstigt att många är besvikna

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Annie Lööf och Ulf Kristersson – två av många i den besvikna skaran.
Foto: Anders Wiklund/TT
Annie Lööf och Ulf Kristersson – två av många i den besvikna skaran.

Ibland får jag en känsla av att jag är den ende som är riktigt glad.

När riksdagen slutligen valde en statsminister var det många som var rejält missnöjda. Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor talade om svek och menade att det var en riktigt dålig lösning. Jan Björklund och Annie Lööf förklarade att de gärna hade sett en annan lösning men att det här var den minst dåliga. Jonas Sjöstedt uttryckte sig ungefär likadant.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet fortsätter regera, och möjligen kan deras sinnesstämning beskrivas som behärskat belåten. Med betoning på behärskat, då regeringsmakten kostade kompromisser om värnskatt, arbetsrätt och hyreslagstiftning och en hel del annat. Gladast var nog trots allt Jimmie Åkesson, som såg sprickan inom borgerligheten som en möjlighet att komma in i den parlamentariska värmen.

Det är inte så konstigt att många är besvikna. Jag har varit politiskt aktiv i 40 år och aldrig upplevt en motsvarande dramatik som dagens. Sverigedemokraternas framgång har bidragit till en historisk förskjutning av balansen i svensk politik. Vänstersidan är rejält försvagad, och samtidigt är högersidan rejält splittrad.

Det är möjligt att januariöverenskommelsen mellan S, Mp, C och L bara blir en parentes. En tillfällig nödlösning i ett knepigt läge. Och att vi efter ett tag får uppleva en återgång till mer traditionell blockpolitik.

Ingen vet vad som händer i framtiden, men jag är helt säker på en punkt; i längden kan inte den sammanhållande kraften vara att partierna har en gemensam fiende. Om samarbetet ska fungera måste det utvecklas från nödlösning till något mer kärvänligt.

Samarbetet kan inte drivas framåt av kompromisser i partiernas olika hjärtefrågor. Det måste även finnas något som förenar, frågor som svetsar samman partiernas företrädare. Om det saknas, ja, då kommer bränslet att ta slut ganska snart.

Jag tycker att det finns frågor som förenar. När det gäller klimatfrågorna finns det mycket som förenar flera av partierna. Förutsättningarna för en mycket offensiv politik borde finnas. Samma gäller utbildningsfrågorna. Liberaler och de övriga partierna är förvisso osams om vem som ska ha ansvaret för skolan, staten och kommunerna, men det finns en stor samsyn om utbildningens roll och betydelse.

Även migrationspolitiken kan, tror jag, fungera sammansvetsande. Ingen regering kommer undan frågan, och det krävs ett trovärdigt alternativ till de konservativa nationalisternas stängda gränser. Det gäller att förena försvaret av asylrätten med en kontrollerad invandring, och jag har svårt se några andra partier som bättre kan hitta den balanspunkten.

Lägg sedan till förstärkning av polisen och rättssystemet och insatser i utsatta områden och jag vågar tro att den-minst-dåliga-lösningen kan utvecklas till något förtroendefullt. Därför är jag glad.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.