Stefan Eklund: Stefan Eklund: Tack för den tröga demokratin

Det har suckats, raljerats och kritiserats, och jag undrar egentligen varför?

Vi ska vara glada för att Sverige har parlamentariska regler som omöjliggör snabba och effektiva lösningar på parlamentariska problem. Och det är nog så att vi får vänja oss vid sega politiska processer, vi har ett nytt politiskt läge nu. Vi har hunnit långt från den gamla trygga fempartistaten där sossarna styrde i lugn och ro med vissa borgerliga avbrott.

Nu är, av allt att döma, efter drygt fyra månader, försöken att hitta en regering på väg in i ett slutskede. Så var det då så farligt egentligen? Visst, det blev lite krångligare. Beslut som behövt fattas vid olika myndigheter och departement har skjutits upp.

Men det är det värt. Demokratin har sitt pris. Den är inte effektiv. Och igen, det är en av dess stora förtjänster.

För vad är egentligen alternativet till den tröga demokratin? Jo, auktoritära regimer som inte behöver ta hänsyn till demokratiska processer när saker ska genomföras. I en enpartistat behöver man inte förhandla. Det är ingen hemlighet att Kinas ekonomiska framgångar anses bygga på just frånvaron av demokrati.

Detta verkar locka en del. Undersökningar i Sverige visar att knappt hälften av väljarna har förtroende för våra demokratiskt valda politiker. Fyra av tio anser att det vore bättre om Sverige styrdes av experter istället för av politiker.

I Europa och världen tar auktoritära regimer i allt högre grad över makten. Erdogan i Turkiet, Orban i Ungern, Trump i USA, Bolsonaro i Brasilien, och mönstret upprepas i Polen, Tjeckien, Österrike...

I samtliga fall är de demokratisk valda, något som röjer en bred folklig längtan efter starka ledare med enkla och effektiva svar på de problem man upplever i sin vardag. Att den längtan finns är ett misslyckande för våra samhällsbyggen.

Ibland stöter för all del även nämnda ledare på demokratiska problem. Donald Trump får inte igång bygget av sin olycksaliga mur mot Mexico eftersom Demokraterna i representanthuset sätter stopp för det. I det amerikanska politiska systemet finns det fortfarande en befriande tröghet.

Mer problematiskt att sjunga den tröga demokratins lov har det visat sig vara i klimatkrissammanhang. Kända klimatdebattörer som den norska professorn i klimatstrategi, Jørgen Randers, och biokemisten James Lovelock, har offentligt förespråkat en ”klimatdiktatur” med hänvisning till att demokratins långsamma processer förhindrar ett framgångsrikt arbete mot klimatkrisen.

Och i praktiken har vi också sett exempel på det; det var ett av de bärande inslagen i slaget mellan ”de gula västarna” och president Macron i Frankrike. Och Macron fick backa om de aviserade bränsleprishöjningarna. Demonstrationerna i Paris innehöll icke acceptabla olagligheter, men i en stat som Kina hade det överhuvudtaget inte förekommit några demonstrationer.

Ovan nämnde Jørgen Randers nämner också Kina som en förebild när det gäller klimatarbetet, just för att kommunistpartiet har styrkan att fatta de beslut som krävs utan någon demokrati som stör.

Ingen enkel fråga, detta. Klimatkrisen är allvarlig. Men om vi slänger den tröga demokratin överbord för att kunna hantera den krisen förlorar vi samtidigt mänsklig anständighet, yttrandefrihet och en jämlik humanism. Är det värt det?

En fråga vi bör ställa oss även när vi gnölar över ett i sammanhanget litet problem som en utdragen regeringsbildning i ett litet kallt land i norra Europa.