Stängda gränser inte svaret

Den 13 december 1989 fattade statsminister Ingvar Carlsson ett unikt beslut.

Han stängde gränsen.

Endast de flyktingar skulle ges asyl som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention. Anledningen var att cirka 5000 så kallade turkbulgarer hade flytt undan den kommunistiska diktaturen som höll på att falla samman. Det skulle komma fler. Prognoserna talade först om 20 000 för att snart uppgraderats till cirka 30 000. I riksdagen sa det ansvariga statsrådet Maj-Lis Lööw att Sverige hade ”nått gränsen för vad vi klarar av i mottagandet”.

Det var då. Nu talar prognoserna om 100 000 flyktingar 2015, de flesta från Syrien och Eritrea. Bara i år har hittills 77 000 sökt asyl varav närmare 30 000 har fått eller kommer att få uppehållstillstånd.

Skillnaden mot 1989 är dock uppenbar: ingen vill stänga gränsen.

Mot bakgrund av Carlssonregeringens Luciabeslut är Göran Hägglunds debattartikel i Dagens Nyheter i veckan varken sensationell eller ödesdiger i sina förslag. Det KD-ledaren för till torgs är förslag om sänkt etableringsersättning, en övergång till tillfälliga uppehållstillstånd och en snabbare asylprocess när det gäller länder som betraktas som ”säkra”.

I sak utgör Kristdemokraternas förslag ett försök att problematisera integrationspolitikens relation till migrationspolitiken. Hur ska den förra utformas för att den senare inte ska förlora sin legitimitet?

Det finns en oro i samhället som är kopplad till invandringens avigsidor. Denna oro måste tas på allvar – annars kan den lätt omvandlas till nya röster på främlingsfientliga partier.

Därför är också Hägglunds initiativ välkommet. Låga gränser mot omvärlden men höga murar mot arbetsmarknaden, invallning i bidragsberoende och en hänvisning till gettoliknande trångboddhet i slitna förortsområden skapar en motsägelsefull bild av Sverige.

Vad värre är har detta också medfört att de största förlorare på dagens integrationspolitik är i första hand nyanlända ”som fastnar i långvarigt socialt och ekonomiskt utanförskap”, som KD-ledaren skriver.

Mycket har hänt sedan 1989. Men Ingvar Carlssons sätt att hantera flyktingutmaningen – med stängda gränser – är idag en omöjlighet.

En sådan politik skulle spela främlingsfientliga krafter i händerna, vilket vore att svika alla – oroliga såväl som flyende.

Ledarredaktionen