Ledare: Stackars barn när barnkonventionen blir lag

Om det inte handlar om en samtyckeslag som inte är möjlig att döma efter, en sexköpslag som kan bli rent farlig för svenskar i länder som skulle tillämpa motsvarande principer, eller ett rättsstridigt förslag om varför vissa ensamkommande asylsökande som saknar de skyddsskäl som annars gäller ska särbehandlas, så vill man göra en fluffig FN-konvention till en del av den svenska lagboken. Denna gång har de fått med sig Liberalerna och Kristdemokraterna på tåget, och har därmed majoritet i riksdagen samtidigt som Alliansen splittras.

Lika lite som regeringen med barn-, äldre- och jämställdhetsminister Lena Hallengren (S) i spetsen tar hänsyn till Lagrådets svidande kritik, lika lite tycks de bekymra sig över den rättsosäkerhet som nu skapas.

Tanken med att inkorporera barnkonventionen i svensk lagstiftning är att barnrättsperspektivet starkare ska kunna hävdas i svensk rättstillämpning. Men man behöver inte vara motståndare till varken barn eller till konventioner för att inse de väl presenterade riskerna.

Då hade regeringen fått förklarat för sig att svensk lagstiftning till stöd för barns rättigheter riskerar att bli väsentligt sämre om konventionstexter läggs som grund istället för lagar, som i Sverige bygger på förklarande förarbeten och praxis. Konventionstexter är utmärkta som måttstock när nya lagar skipas, men allmänt utformade artiklar är urusla som stöd för praktisk tillämpning.

Lagen ska gälla på alla rättsområden, men ingen vet riktigt hur det ska gå till eller vid vilka tillfällen den ska tillämpas. Ska kommuner bli skadeståndsskyldiga om barn inte haft en meningsfull fritid? Ska staten ställas till ansvar om den inte tillhandahåller nödvändig levnadsstandard för barns moraliska utveckling, eller för det barn vars okunnighet inte avskaffats? Att på detta sätt lämpa över politiska beslut på domstolarna är därutöver oansvarigt, och att först i efterhand utvärdera en lagstiftning är totalt bakvänt. Lagen suddar också i gränsen mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Moderaternas gruppledare Tobias Billström kritiserar särskilt artikel 20 där islamsk rätt skulle accepteras, om den antogs, genom användningen av begreppet kafalah som berör stöd till barn som berövats sin familjemiljö. I artikeln anges att "sådan omvårdnad kan bland annat innefatta placering i fosterhem, kafalah i islamsk rätt, adoption eller om nödvändigt, placering i lämpliga institutioner för omvårdnad av barn".

”Det innebär att domstolarna ska tolka islamsk rätt, och det gör man med hjälp av koranen. Det är en orimlig tanke för oss att en viss religiös skrift ska tillmätas en sådan betydelse”, säger Tobias Billström till TT. Liberalernas gruppledare Christer Nylander har en snarlik kritik, även om partiet släpper igenom övriga delar av lagförslaget: ”Liberalerna anser att det inte får råda någon som helst tvivel om att hederskultur inte ska accepteras i Sverige”.

Kristdemokraterna säger för sin del att regeringspartierna kommer att stödja en KD-motion, där det slås fast att islamsk rätt inte ska tillämpas i Sverige – KD:s villkor för att stödja propositionen.

Tjänstemän på socialdepartementet hävdar att M- och L-företrädarnas tolkning är felaktig. Men att oklarhet fortfarande råder säger i sig det mesta om detta lagförslag. Normalt kloka politiker tycks tappa balansen när barnkonventionen viftas med likt en fana och verkar helt glömma bort hur vaga texterna i den faktiskt är – vilket inte heller är att förvåna, eftersom alla FN:s medlemsländer samfällt ska försöka komma överens.

Istället för att driva igenom denna oreda hade Hallengren kunnat ägna sig åt att göra verklig skillnad för barns rättigheter, som exempelvis att redan i går utan undantag totalförbjuda barnäktenskap i Sverige. Nu ska i stället S-kongressens direktiv genomföras. Symbolpolitik med riskabla följder.