Snälla tomten, kom med paket med Fälldins och Mohammeds mod

Ungarna brukar sucka över mitt fantasilösa svar. Men när vi nu kommit fram till denna för oss med barnasinnet kvar så efterlängtade dag, tycker jag att det hör till att bland myset, Kalle Anka och inlagda sillen även markera ett mått av eftertänksamt allvar. Det är ett sånt år.

Vilket för mig till två av väldigt olika skäl aktuella personligheter: förre statsministern och Centerpartiets ordförande Thorbjörn Fälldin, bortgången vid 90 års ålder 23 juli i fjol, och historikern Omar Mohammed, 31 år gammal självpåtagen registrator och hemlig rapportör av Islamiska statens systematiska terror inne i Mosul i Irak.

De har på var sitt sätt och under extremt olika förhållanden stått för något som kommit att bli en bristvara både inom svensk politik och bland ledarfigurer i alla möjliga konfliktzoner:

Det personliga modet.

Det personliga modet och principerna som får företräde över överlevnadsinstinkter vare sig det handlar om partipolitisk eller mer bokstavlig kamp på liv och död.

Att alls i samma artikel ställa Fälldins situation och val i inrikespolitiken på 70- och 80-talet intill Mohammeds inne i IS numera fallna fäste i Irak är förstås närapå omöjligt.

Men beröringspunkterna finns där att fundera kring:

Först Fälldin, den piprökande bonden från Ramvik i Ångermanland som blev statsminister. Den ”samtidshistoriska dokumentär” signerad Pär Fjällström som SVT precis visat under två entimmes avsnitt var en fantastiskt bra produktion och en nyttig påminnelse om hur mycket inrikespolitiken faktiskt kan påverkas av en enskild politikers personliga övertygelser.

Men också om den ibland nästan brutala uppriktighet som präglade Centerbasens sätt att vara och uttala sig. Eller kalla det för mod. Mod att inte försöka gömma ett tillkortakommande, en svårighet, en osäkerhet, i allmänna floskler och dagens politiska landskaps färdigprocessade talepunkter. Fälldin sa i stället ”jag nådde inte ända fram”, ”jag sliter med frågan”, håll gränsen”. Han sa ”ja, visst har jag fått sparken... ske er vilja”. Och när han kände att han inte kunde stå för hur den av honom avsedda avvecklingen av kärnkraften vändes till motsatsen valde han att lämna statsministerposten.

När han fick en skarp fråga i tv gav Fälldin ofta ett eftertänksamt svar. Ett som i dagens politiska miljö skulle ha betraktats som riskfyllt, som öppnat för kritik om osäkerhet, som inte ansetts kort nog. Men bottnade de mer långrandiga svaren i osäkerhet? Mitt intryck är snarare ur en respekt för tittaren och en inre trygghet, ett inre mod. Ett mod som länge besvarades med ett väljarstöd partiet varken sett förr eller senare.

Jag önskar mig ett hårt paket med politiker som i valrörelsen 2018 försöker göra en Fälldin, helt enkelt.

Jag önskar också att jag själv hade haft det mod som historikern Omar Muhammed visat om jag, otänkbara tanke, skulle hamna i en situation liknande den han gjorde när han kom att bli ”Mosul Eye” inför en omvärld som han kände måste få veta vad som hände där inne, vilka brott mot mänskligheten som utfördes av vem mot vem i den irakiska storstaden Mosul efter att Islamiska staten förvånansvärt lätt intog den 10 juni 2014.

Under hela tiden fram till att han med hjälp en smugglare betald med 1000 dollar var tvungen att fly staden 15 december 2015 lyckades han trots enorma risker via Facebook, twitter och en blogg delge sina ögonvittnesbilder till runt 300 000 följare världen runt – minnesbilder och anteckningar som en dag kanske kan fungera som bevis i krigsförbrytarrättegångar. Om massavrättningar på torget, om hur unga yazidiska flickor lämnades att dö av våldtäktsskador, om hur han mentalt var på väg att ge upp efter att ha sett en 14-åring avrättats inför publik och hur IS-männen ”som en gåva av ånger till Gud” skar av ena handen från ett barn som anklagats för att ha stulit.

Med sig i väskan från IS-helvetet fick han en hårddisk om 1 terabyte dokumentation om allt han, med en historikers noggrannhet, registrerat om halshuggningar och steningar efter att, för förklädnadens skull, låtit skägget växa och klä sig i de av IS godkända byxorna.

Bakom sig lämnade han sin mor och fem bröder och lika många systrar. Att vi i dag alls vet något om människan bakom pseudonymen ”Mosul Eye” beror på att amerikanska nyhetsbyrån Associated Press reportrar Lori Hinnant och Maggie Michael 8 december, efter två månaders utfrågning och kontroller, kunde publicera den första och hittills enda intervjun med honom där han också, från hemlig ort i Europa där han fått asyl, valde att framträda med namn och bild.

I bloggen inifrån Mosul – som än i dag uppdateras – hade han berättat om sitt ärende: ”Jag skriver detta för historiens skull, eftersom jag vet att en dag kommer detta att ta slut. Människor kommer att återvända. (...) Staden förtjänar att ha något skrivet som kan försvara staden och berätta sanningen (...).”

Omar Muhammeds berättelse kan omöjligen återges i en text som denna. Jag rekommenderar AP-intervjun i sin helhet.

Mod, som sagt. Mod av en grad som för en trygghetstörstande i Sverige är svår att alls ta in. Vi säger tack till Omar Muhammed.

För er som denna dag orkat läsa så här långt vill jag och ledarsidan önska God jul och ett godare nytt (val)år.