Skolan i Borås ska inte vara en mardröm

Du håller med, du har invändningar, du skakar på huvudet, du bläddrar vidare.

Men inte den här gången. Detta var något mer, en annan ton, ett större allvar. Det var en på samma gång vädjan om hjälp och knivskarp analys av dagens största skolutmaning – att skapa en trygg miljö för alla elever.

”Hur många kvällar i veckan kan det anses rimligt att natta ett nioårigt barn som gråter sig till sömns för att hon för allt i världen inte vill gå tillbaka till skolan?”, skriver pseudonymen ”Mycket bekymrad förälder”. Det skulle förvåna mig om ens någon förälder som haft barn i den svenska skolan under de senaste 25 åren inte kunde förstå den känslan som skribenten ger uttryck för. Att se sitt barn förvägras den goda sömnen, för att istället tvingas att brottas med sin rädsla och skräck inför nästa skoldag, leder till ilska och förtvivlan. Men också till att en känsla av maktlöshet växer sig allt starkare för varje svart kväll; vad kan en ensam förälder göra för att nå de som bär ansvaret för dagens många gånger otrygga skola?

I debattartikeln står frånvarande vuxna i skolan, i klassrum och på skolgården i centrum. Effekten av denna frånvaro är att ”barnens miljö har fullständigt rasat ihop vad det gäller hur elever tillåts behandla varandra”. Om detta kan fler föräldrar i Borås vittna om – om och om igen.

Det handlar om upprepade vittnesmål om lärare som ofta är frånvarande av en eller annan orsak, om vikarier som varken vet vad som är upp eller ner, om strida strömmar av nya lärare under terminen, som sjukskriver sig eller bara flyttas på. Om pedagoger som är frånvarande trots att de är närvarande. Om bristen på vuxna som ser barnen i alla avseenden och alla lägen. Men som signaturen ”Mycket bekymrad lärare” skrev i lördagens BT finns det ”även lärare gråter sig till söms över att inte kunna hantera situationen. Vi har inga medel att ta till när elever väljer att bryta mot de regler och normer som finns i skolan. Det finns inga sanktioner, det enda vi får till oss av skolledningen är att elever som utmanar ska strykas medhårs och inkluderas.”

Det finns närvarande lärare som försöker så gott de kan. Tro inget annat. Och de räddar det lilla som räddas kan.

I normala fall brukar skolkritiken riktas mot hur Boråspolitikerna har lyckats (fast oftare misslyckats) med att skapa en bra och trygg skola. De många påpekanden och viten som Skolinspektionen har lagt på de kommunala skolorna i staden speglar en ihållande oförmåga att ta den sociala miljön i skolan på allvar. Men på samma systematiska sätt har det också alltid förts fram ursäkter: För lite i statsbidrag, annat som också är viktigt att prioritera, fel sammansättning av befolkningsunderlaget, rekryteringsproblem, löneläget, bostadssegregation, friskolorna, de många flyktingarna.

Efter valet har Borås fått en politisk ledning som rimligen borde ha bättre förutsättningar än tidigare konstellationer att även i realtid kunna förändra den skola de är satta att ansvara för. Mitten-S-samverkan ska få sina 100 dagar för att visa att de är vuxna uppgiften och att de förmår att prioritera tryggheten. De inblandade bör dock hela tiden ha detta för ögonen, att varje dag av dessa 100 dagar har en kväll då det inte bara är ”Mycket oroad förälder” som får se sitt barn gråta sig till sömns.

För den som kunnat iaktta hur detta spel – ett medvetet valt ord – har spelats i decennier, är det heller inte underligt att dessa föräldrar förtvivlar om skolan är en växande skara som inte längre nöjer sig med försäkringar om att det gradvis, framöver, kommer att bli bättre.

Det enda de med säkerhet ju vet, är att dessa barn går i en skola som inte är trygg i dag.