Ska låg tillväxt få högerpopulister att ta sitt förnuft till fånga?

Ledare ,
Matteo Salvini, italiensk inrikesminister, kan inte dölja att hans regering inte klarar av att skapa tillväxt i den italienska ekonomin.
Foto: Riccardo Antimiani
Matteo Salvini, italiensk inrikesminister, kan inte dölja att hans regering inte klarar av att skapa tillväxt i den italienska ekonomin.

Den italienska högerpopulistiska regeringen kämpar med näbbar och klor för att inte behöva konfronteras med det ekonomiska kaos som man bidragit till och fördjupat. Därför hjälper man hellre de ”gula västarna” att uppvigla mot Frankrikes regering.

En blick i almanackan räcker för den som tvivlar – vi går mot ljusare tider. Snömodd, vertikalt regn och underkylda vägbanor till trots finns det hopp. Våren är i antågande!

När det gäller konjunkturen går utvecklingen dessvärre i rakt motsatt riktning. När EU-kommissionen ännu en gång skriver ner tillväxtprognosen för 2019 ser det allt mörkare ut, inte minst för Sverige. Låg nivå på bostadsinvesteringar och sämre tillväxt i de länder dit den svenska exporten går i huvudsak anges som främsta orsaker. Hotet mot samhällsekonomin bygger på att den svenska ekonomin är liten och öppen, och därmed sårbar för ”externa chocker”.

Storbritanniens planerade EU-utträde spär dessutom på den negativa utvecklingen för alla. Det är faktiskt bara Tyskland av de jämförbara länderna som spås en sämre utveckling än Sverige.

Särskilt illa ligger dock Italien till. Men lite tur, spår EU, kan det som bäst bli fråga om 0,2 procents tillväxt. Pastans och polentans hemland har länge levt med en permanent ekonomisk härdsmälta, men i takt med att den högerpopulistiska regeringens makttillträde har dess ofinansierade överbudspolitik verksamt bidragit till att fördjupa eländet. Italiens utsatta läge blir inte bättre av att regeringens ledande företrädare agerar samhällsomstörtande. Lega och Femstjärnerörelsen må ha många anhängare, men partierna uppvisar tydliga tecken på att inte ha förmåga till annat än att uppvigla landets invånare mot invandrare och mot EU.

Kanske förvånar det inte att biträdande premiärminister Luigi de Maio väljer att föra den kampen utanför landets gränser, uppenbarligen med enda syfte att spä på oron i hela Europa och att motverka den allians av likasinnade liberala mittenregeringar som Fraknrikes president Emmanuel Macron är i färd med att bilda. Nu senast var de Maio i Frankrike för överlägga med företrädare för de ”gula västarna”. Tidigare gjorde inrikesminister Matteo Salvini, som i praktiken är den som leder regeringens arbete, gemensam sak med Nationella Frontens Marine Le Pen. Tillsammans har de inför valet i maj tagit initiativ till en ”högerextrem allians” av krafter i alla medlemsländer som vill att EU som utvecklas i antidemokratisk, auktoritär riktning.

”Tillsammans med Matteo Salvini slåss vi inte mot Europa utan mot ett allt mer totalitärt system. Vi slåss mot EU för att rädda det riktiga Europa”, sa Le Pen efter mötet med Salvini. Själva ordvalet hämtat ur den europeiska fascismens ABC-bok.

Under torsdagen meddelade så Frankrikes utrikesdepartement att landet kallar hem sin ambassadör från Rom på grund av vad man kallar upprepade ”provokationer” från den italienska regeringen. Sammantagna beskrivs Salvinis och de Maios agerande som ”angrepp” och de ”värsta sedan andra världskriget”.

Den sortens retorik är förhållandevis ovanlig mellan medlemsstater. Men samtidigt är tonläget begripligt. Så sent som i söndags for Luigi de Maio ut i nya anklagelser mot Frankrike i samband med flyktingar som räddas till havs: ”Frankrike har aldrig slutat kolonisera ett tiotal afrikanska stater. EU borde sätta in sanktioner mot Frankrike och alla länder som Frankrike som orsakar svält i Afrika och får människorna där att fly. Afrikaner ska hålla sig i Afrika inte på botten av Medelhavet.”

Nationalism, populism och en alls inte obetydlig andel fascism är en skrämmande blandning som hamnar i omedelbar konflikt med allt som EU står för. Utvecklingen i Italien – unionens tredje största ekonomi efter det att Storbritannien har lämnat – kan inte avfärdas som en lokal avvikelse i ett land vars inflytande mest är på marginalen. En liten tröst i eländet är det då, att den italienska regering uppvisar alla tecken på att trots den hatfyllda retoriken vara sin, landets och alla likasinnades värsta fiende. Den högstämda retoriken får därmed sin förklaring: Det handlar om att dölja sin maktlöshet och sin oförmåga att bidra till att landet får en bättre ekonomi.

Det var i november som EU-kommissionen för första gången underkände den italienska regeringens budget. Den innehöll ett säkert recept för omedelbar bankrutt, med allt från medborgarlön, skattesänkningar till sänkt pensionsålder. Tanken var att staten skulle täcka det enorma underskott i budgeten genom att låna ännu mer. Redan nu är statsskulden 130 procent av BNP. Salvini och de Maio backade. Kan den låga tillväxten få samma effekt?

I slutändan är det de italienska väljarna som har makten att de till att högerpopulismen – nyfascismen – backar mer permanent. Men oavsett det måste de delar av EU vars regeringar vill verka i enighet med unionens grundvärderingar reagera med eftertryck när den italienska regeringen saknar förmågan att ens se till det egna landets bästa.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.