SD:s väljare torde ha plockat fram skämskudden
Då antyder vi inte att Stefan Löfven (S) under riksdagens högtidliga öppnande skulle ha skruvat ner polemiken för att förmå de borgerliga partierna att låta bli att ansluta sig till det misstroendevotum som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson omedelbart efter regeringsförklaringen utlovade att hans ledamöter redan under onsdagen ska rikta mot statsministern.
En dag som denna är Åkessons utspel visserligen en helt betydelselös sidoshow. Om Stefan Löfvens agerande under Transportstyrelsen-skandalen säger Åkesson i SVT att ”för mig är det helt uppenbart att han ljuger, jag tror helt enkelt inte på honom”. Men så länge Åkesson inte presenterar någon form av belägg för påståendet att självaste statsministern bedrar svenska folket bekräftar det bara återigen att SD är en helt omöjlig samarbetspartner, har en partiledning som inte är vuxen någon form av ansvar. Dess väljare torde ha plockat fram skämskudden.
Nu är Åkesson förstås inte primärt ute efter statsministerns avgång, och han sa det själv: det ”handlar också om att sätta press på Alliansen”. För SD-ledaren är det centrala att försöka framkalla en spricka mellan Moderaterna och KD, å ena sidan, och Centern och Liberala å den andra – och samtidigt bygga bilden av att vara ”den enda oppositionen”.
Alliansen har att samlat och raskt smälla igen misstroendedörren, såväl mot Stefan Löfven som mot försvarsminister Peter Hultqvist. Ja, märkligheter i deras hantering av IT-skandalen finns onekligen, men misstroendevapnet blir för grovt artilleri och det är knappast en nackdel om SD:s tunna argumentation blir tydlig.
Vi har skrivit det förr och gör det igen: Alliansen har att fokusera på sin egen återuppståndelse som ett samlat, trovärdigt regeringsalternativ. Då stjälper misstroende-pratet mer än det hjälper.
Efter att relativt många av riksdagens 349 ledamöter med stängda munnar avstod från att stämma upp i kungssången men innan desto fler tog ton i nationalsången gjorde Stefan Löfven sitt för att återigen markera valrörelsemelodin, ”Trygghet i en ny tid”. Ännu en hög pengar till rättsväsendet. Men samtidigt ett tal med ovanligt låg konfrontationsnivå. Operation Inte Bränna Broar till Annie Lööf och Jan Björklund, förstås.
Men det hjälper inte: När vi går in i valåret saknar fundamentala samhällsutmaningar regeringens effektiva svar. Alliansen ska inte rädas dem.
