S-kongress med sviktande självkänsla
Vad är egentligen socialdemokratins projekt? Ingen vet riktigt. I valrörelsen var deras stora game changer löftet om “familjeveckan”, en betald veckas ledighet för föräldrar med småbarn. De slösade allså sitt dyraste vallöfte på att lova… ett lov, för vuxna.
Luften tycks ha gått ur partiet. Så pass mycket att löftet om familjeveckan nästan tycks vara en projektion över regeringens egen orkeslöshet.
Det enda som de säkert verkar veta är att makten är viktig. Kanske är det inte enbart för att socialdemokratin alltid haft makten eller för att de är så hungriga på den. Det är också den lilla del som är kvar av partiets identitet.
Så varifrån kommer denna sviktande självkänsla? Förutom att socialdemokratin försvagas i hela Europa så hägrar också utmaningarna på hemmaplan. S är historiskt svaga bland sina traditionella väljargrupper, som LO-arbetare, som nu istället flyr till Sverigedemokraterna.
Folkhemsidén som den svenska socialdemokratin vilat på i snart hundra år markerar skiftet bort från klasskampsparti till folkparti, som Lars Trägårdh uttryckte det i en kolumn i GP. Där var staten ett redskap, demokratin en förutsättning och samhället var projektet. Ändamålet var medborgarna.
Deras gärning är allt annat än obetydlig. Miljonprogrammets modernistiska höghus erbjuder ingen romantisk vy, men innebar en revolution av komfort och utrymme när de sen tidigare trångbodda familjerna först flyttade in där i mitten av nittonhundratalet. Reformer om barnomsorg och särbeskattning möjliggjorde en ny livssituation för kvinnor och mammor. Studielån, studiebidrag, bibliotek och utbyggda universitet och högskolor skapade en inkluderande bildning där fler kunde göra klassresor. Det är inte enbart socialdemokraternas förtjänst. Men det var reformer de drev igenom som faktiskt var till för människor.
De ville göra det Marx inte trodde vara möjligt med sin materialistiska historiesyn – skriva om historien med reformer och inte med revolution. Visa att arbetarklassen inte var predestinerad att vara fattig och förtryckt.
I dag har de som arbetar i Sverige förhållandevis höga löner, bra villkor och en god livssituation. Men inte röstar det på Socialdemokraterna.
Allt sedan början av millennieskiftet har socialdemokratin dalat i opinion och självkänsla, och läckt väljare som inte kommit tillbaka. Först till Nya Moderaterna, som erbjöd mer frihet och mindre politisk makt i en tid där världen präglades av mer individualism och en teknikutveckling som slog politikens förändringsverktyg.
Sedan och alltjämnt till Sverigedemokraterna, i en tid när landet är i förändring och staten blivit allt sämre på att uppfylla sina kärnuppgifter.
Väljare är inte permanenta. Detta får nu socialdemokratin erfara efter att det skett ett generationsskifte. Från de som reflexmässigt röstade på S, och som till större del fick ta del av den positiva utveckling under deras styre från andra världskrigets slut och framåt, till dagens väljare som premierar resultat från politiker, och röstar annorlunda om detta inte presteras.
”Ty politik, kamrater, det är att vilja något” sa Olof Palme högtidligt i ett tal på en SSU-kongress. Vad vill egentligen Socialdemokraterna i dag? Om man ska tro deras vallöfte så vill de ha semester.
