S kastar sten i glashus
S har dock all anledning att vara ödmjuka. Dagens siffror är nämligen inte ens i närheten av vad de var när Juholts och Waidelichs företrädare satt vid makten.
I februari publicerades Rädda barnens rapport Barnfattigdomen i Sverige. I den kan man läsa att barnfattigdomen mellan 2007 och 2008 ökade från ca 209.000 till 220.000 barn. Ökningen skedde då från den lägsta nivån på över ett kvartssekel.
När Juholt några månader senare inför den socialdemokratiska kongressen skulle lägga ut den politiska kompassen, återkom han till just barnfattigdomen: Barnfattigdomen hör hemma i Reinfeldts Sverige men inte i Socialdemokraternas, förkunnade Juholt.
Det är ett påstående långt ifrån sanningen. Ser man till statistiken var antalet fattiga barn det socialdemokratiska regeringsåret 1997 hela 430.000. Självaste rapportförfattaren, professor Tapio Salonen, var inte sen med att påtala Juholts snedsteg. Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att barnfattig- domen är helt avhängig fattigdomen i stort som i sin tur i mångt och mycket beror på arbetslösheten. Ökar arbetslösheten kommer även barnfattigdomen att göra det.
En sådan tankebana var den lokale riksdagsledamoten Jan Ericson nyligen inne på när han lät Riksdagens utredningstjänst (Rut) studera om barnfattigdomen mätt i absoluta tal skulle ha varit högre eller lägre om inte jobbskatteavdraget skulle ha funnits, allt annat lika. Och det Rut kom fram till var: Ja.
Utan jobbskatteavdraget skulle den ha varit högre. Därmed inte sagt att barnfattigdomen minskat tack vare jobbskatteavdraget, såsom vissa tolkat statistiken. Ericson slår ändå huvudet på spiken när han lyfter fram att det är åtgärder som skapar fler jobb och gör incitamenten för arbete starkare som på sikt kan minska barnfattigdomen.
Istället för att kasta sten i glashus borde Socialdemokraterna tala om hur jobben ska bli fler och därmed hur barnfattigdomen kan minska. Frågan är om Juholt och Waidelich vågar ta den debatten. Den är betydligt svårare och mindre medial.
Ledarredaktionen
