Riksrevisionen ger rivningsbesked
Orden ovan tillhör riksrevisor Helena Lindberg. Sammanhanget de uttalades i är ännu en av dessa många viktiga och skarpa granskningar som Riksrevisionen ägnar möda och kraft åt.
Den här gången handlar det om regeringens påtagligt misslyckade satsning på energirenovering i områden med socioekonomiska utmaningar. Det är i alla avseenden ett politiskt rivningsbesked: det går knappast att renovera det som så uppenbart är ett fuskbygge.
Det var 2016 som den rödgröna regeringen vek 800 miljoner kronor om året i budgeten fram till 2019 för renovering och energieffektivisering som i första hand avsågs gå till det så kallade ”miljonprogrammets” socio-ekonomiskt utsatta områden. På många håll runt om i landet var sådana insatser helt nödvändiga. Stora delar av bostadsbeståndet led svårt av eftersatt underhåll. I flera fall blev tillståndet snabbt så uselt att det tidigt ansågs mer lönsamt att riva . Det handlar om cirka 50 år gamla hus, byggda utifrån dåtidens krav och behov hamnar de dock i konflikt med dagens hållbarhetsnormer.
För det allmännyttiga beståndets del handlade det inte sällan om bristande politiskt ledarskap och en kommunal ovilja att ge tillräckliga resurser för att upprätthålla standarden. Tvärtom fungerade många bolag som ”mjölkkor” för att hålla verksamheterna i gång på andra håll. Hyresnivåerna var samtidigt sådana att det var svårt att bygga upp tillräckliga buffertar för framtida insatser. Med tiden steg den så kallade ”underhållsskulden” till sådana nivåer att den aldrig skulle kunna betalas tillbaka; Borås utgör här inget undantag.
De boende i dessa eftersatta områden vet vad ”underhållsskuld” innebar. De märker av det i sina liv. Det handlar om många olika företeelser och fenomen som löper samman i de mest utsatta bostadsområdena. För den som befinner sig på annan plats räcker det att läsa Borås och andra städers välfärdspolitiska redovisningar för att ana sambanden.
Regeringens satsning lät bra, den tycktes ta de verkliga problemen på allvar. Riksrevisionens granskning visar dock upp en annan bild där det snarare tycks ha varit vikten av att skörda politiska pluspoäng i opinionsspelet som var regeringens verkliga drivkraft. Det hade nog varit på sin plats att först av allt lägga ansträngningarna på att tänka efter, undersöka förutsättningarna och sedan förhålla sig till allt som gör den svenska bygg, fastighets- och bostadsmarknaden så motsägelsefull.
Men några insikter fanns trots allt. Den rödgröna regeringen insåg problemet med eftersatt underhåll som inte minst socialdemokratiska kommunpolitiker bidragit till. Samtidigt var partier och ministrar livrädda för att det nödvändiga skulle leda till kritik från de hyresgäster som fick sina fastigheter moderniserade och uppgraderade. Renoveringsstödets andra syfte sades därför vara att skydda hyresgästerna från att de nödvändiga hyreshöjningarna som blev följden av renoveringarna skulle bli alltför höga.
Även i detta avseende får regeringen underkänt av Riksrevisionen. Det fanns helt enkelt inga morötter till fastighetsägarna att renovera eftersom det är standardhöjande insatser som ger rätt till hyreshöjningar, inte underhåll: ”Det finns inget i stödets utformning som minskar risken för överrenoveringar och kraftiga hyreshöjningar. Det finns alltså ingen garanti för att hyresrabatten kommer att täcka hela hyreshöjningen”.
Riksrevisionen formulerar sig kliniskt. Stödet var inte ”ändamålsenligt utformat för att på ett effektivt sätt kunna bidra till de bostads- och energipolitiska målen”.
Det enda som egentligen blev riktigt positivt med regeringens satsning är att den nu har upphört. En liten tröst - dessvärre till ett mycket högt pris.
