Riksbanken måste sluta ragga på inflationsmålet

Att pressa ner styrräntan har gynnat alla de som lånar pengar. Riksbanken vill få igång inflationen, precis sådär lagom mycket som de anser att den ska vara – två procent per år. I deras jakt på det åtrådda inflationsmålet finns inte så många metoder att tillgå förutom räntan. Och det har blivit en jakt där deras kärleks ändamål helgar finansiellt instabila medel.

Riksbankens uppvaktande har renderat i konstruktionen av en räntans rävsax, som inte huggit än men som kan göra det när som helst. Och det är låntagarna som kommer hamna i den.

Å ena sidan är styrräntan i princip den enda medlet som Riksbanken besitter för att få igång inflationen. Å andra sidan är räntekostnaderna redan idag subventionerade via ränteavdraget. De som har bolån betalar alltså låga räntekostnader, och får dessutom dra av dessa på skatten. Att fler lånar må vara bra för inflationen – men inte för skuldsättningen. Och den är redan sjukligt hög.

I ett försök att medicinera detta infördes amorteringskravet, som innebär att en bostad som är belånad över 70 procent ska amorteras 2 procent årligen, och en under 70 procent ska amorteras med 1 procent per år. Det blir likväl några saftiga tusenlappar varje månad, beroende på bostadens värde. Tur då att räntekostnaden är både låg och avdragsgill!

Oturligt nog innehåller inte framtiden några löften om fortsatt låga räntekostnader – snarare tvärtom.

Man skulle då kunna tänka sig att det ändå finns en ljusglimt för alla låntagare som först rök på amorteringskraven, och inom en snar framtid lär åka på även höjda räntekostnader. Fortfarande finns ränteavdraget för att lindra hushållets månadskostnader. Problemet är bara att ränteavdraget i sig är ett avdrag som inte borde finnas.

Ränteavdraget är en prisdrivare som genom att göra en del av kostnaden för att låna avdragsgill, bidrar till överpriser på bostadsmarknaden. Samtidigt är de som ränteavdraget kommer till del och gynnar mest, bland de mer privilegierade i samhället. Det är unga människor, pensionärer och de som bor i hyresrätter som får betala för villaägare i storstadsregionerna och deras ränteavdrag. Som samtidigt alltså driver upp priserna för den nyexade studenten eller hyresgästen som vill ta klivet in på bostadsmarknaden.

Ränteavdraget bidrar till överpriser och kostnaden för de som önskar ta bolån och de som redan har bolån riskerar att skena iväg. Samtidigt beskattas kapitalvinster och sparande, som ofta är chansen till att skrapa ihop en kontantinsats, hårt.

Ränteavdraget behöver långsamt fasas ut, eftersom det är ett orimligt avdrag. Varje år innebär det en kostnad för staten på 30 miljarder. De stora vinnarna är de som redan äger dyra bostadsrätter, och borde ha råd att betala de redan låga räntekostnader.

Situationen börjar likna ett moment 22. Amortering, på sikt höjda räntekostnader och ett ränteavdrag som driver upp priser och borde fasas ut. Även om alla tre är riktiga så leder dessa tårtbitar tillsammans till ett dyrt kalas för den som har bostadslån. Och för de som inte redan äger blir att köpa bostad en allt mer avlägsen dröm.

Det måste bli mer förmånligt att äga, utan att låntagare för den sakens skull blir bortskämda. Här är det tydligt att det finns flera systemfel. Hög skatt på kapitalvinst som gör att det blir svårare att spara ihop mer eget kapital – och slippa belåna sig mer, för att köpa en bostad. Reavinstskatten som utlöser höga skattekostnader när man vill sälja sin bostad och därmed låser bostadsmarknaden. Och ränteavdraget som bidrar till att driva upp priser och skämma bort de som redan är privilegierade nog att äga en egen bostad.

Riksbankens förkärlek för inflationsmålet kommer att stå andra dyrt när de behöver höja styrräntan. Kanske borde Stefan Ingves och gänget komma över inflationsmålet och börja förankra sig i den bistra verklighet som kommer möta låntagare som de skämt bort, när deras månadskostnader skenar iväg.