Nu vänder det – tänk om ”Magda” hade tagit ansvar redan under förra mandatperioden!
För ungefär ett år sedan stod finansminister Magdalena Andersson (S) på Harpsund och konstaterade att det under nästa mandatperiod krävs prioriteringar från regeringen. Vilken regering det skulle bli var då oklart. Efter den undertecknade januariöverenskommelsen stod alltså Andersson där igen den 22 augusti i år som finansminister på Harpsund. Nu för att presentera förutsättningarna för de prioriteringar hon själv såg ett stort behov av.
I år ser Andersson, som de flesta, en avmattning i ekonomin. Men trots en nedåtgående konjunktur, bland annat på grund av ett mer osäkert politiskt läge i världen, bedömer finansministern att reformutrymmet för 2020 är 25 miljarder kronor – exakt lika stort som det bedömdes vara inför budgeten för 2019. Det må vara en så kallad neutral finanspolitik, men det lär också innebära att överskottsmålet inte kommer att nås. För att göra det har Konjunkturinstitutet bedömt att regeringen inte får genomföra några ofinansierade reformer alls.
Nu är inget läge för att spara pengar, konstaterar Andersson helt riktigt. Problemet är att sparande aldrig varit hennes favoritgren, ens på högkonjunkturens högsta topp. Att Andersson sett till att minska statsskulden är rimligt, men till detta har hon också fört en expansiv politik och spenderat pengar på mindre viktiga ändamål. Möjligheterna att genomföra reformer när de behövs som mest, under lågkonjunktur, har därmed minskat rejält.
Om Andersson och regeringen hade varit mer ansvarstagande under förra mandatperioden hade kanske reformutrymmet varit större. Nu har hon dessutom januariöverenskommelsens 73 punkter att uppfylla.
Finansministern måste se till att bland annat ta bort värnskatten, men mot sin egen övertygelse. På längre sikt just en sådan reform för att göra det tydligt att utbildning och ambitioner inte är något som straffar sig. Något som stretar åt andra håller är dock det friår som Miljöpartiet fått med i januariöverenskommelsen. Skattebetalarnas pengar kan nyttjas för vettigare ändamål.
Åt finansministerns knepiga situation inför den avmattade ekonomin, även om hon inte själv vill kalla den knepig, skulle man kunna säga ”skyll dig själv”. Dessvärre är det statskassan och därmed hela landet som drabbas av Anderssons och regeringens beslut. Möjligen kan uppgiften att genomföra andra reformer än socialdemokratiska tvinga fram ett ansvarstagande under kommande fyra år. Förutsättningarna för det hade dock varit betydligt bättre om Andersson redan påbörjat ansvarstagandet under förra mandatperioden.
