Nu måste Kristersson jaga klimatskeptikerna

I torsdags gjorde Moderaternas Ulf Kristersson ännu en vettig ompositionering när han under sitt tal på Handelshögskolan i Stockholm meddelade att allt sedan han tillträdde så har partiet ”lågmält växlat upp vårt klimatarbete”. Samtidigt lanserade partiet rapporten Klimat för hoppfulla.

Det finns därför all anledning att välkomna att Moderaterna har kommit till insikt om allvaret. Nu måste partiet och Kristersson ”bara” se till att övertyga sina egna om att han menar allvar. Svenska folket har sedan länge insett allvaret och klassar, enligt SOM-institutet, klimathotet som det som oroar allra mest.

Därför är det inte i första hand i de enskilda förslagen, eller i markeringen att klimatengagemanget är ideologiskt grundat i partiets innersta, som omsvängningens allvar ska sökas. Det handlar istället om hur Kristersson markerar mot de krafter inom partiet som återkommande göder klimatförnekares och skeptikers reaktionära inställning till forskning och internationella överenskommelser. Sådana idiotier har Moderaterna inte längre råd med.

En välkommen hållning återfinns i de ord som Kristersson använder när han talar om regeringens klimatpolitik: ”Jag misstror inte alls regeringens goda avsikter. Ingen ironi här. Jag misstror än mindre Miljöpartiets vilja att sätta miljöpolitiken i centrum för svensk politik. Och vi har i grunden bred politisk enighet i Sverige om både problemen och klimatmålen.” Den ödmjukheten och ärligheten ska han ha beröm för, inte minst med tanke på att hans parti är sist ut bland de anständiga att komma till insikt.

Det gör att han blir trovärdig när han sedan säger att regeringens problem är ”bristen på genomtänkta och effektiva reformer”. Exemplet 1 miljard för att subventionera elcyklar är en enastående manifestation av den bristen. Det är därför lätt att hålla med Kristersson när han konstaterar att ”en miljard till elcyklar skulle kunna göra större nytta som internationellt klimatbistånd”.

En vettig klimatpolitik tar i dagens läge sin utgångspunkt i insikten om att det med redan stora utsläppsminskningar finns skäl att lägga mer av tyngdpunkten på att understödja klimatteknisk utveckling. Kristersson har rätt i att Sverige i jämförelse med många andra länder i vår närhet har en ”klimateffektiv ekonomi”. I det läget finns det all anledning och alla möjligheter att gå hårt fram när det gäller att exempelvis förändra transportsektorn i grunden – utan att för den skull straffa de som inte lever i storstadsregionerna.

Den gröna revolutionen inom M stannar inte vid teknik och pragmatism. Den bygger också på ett intimt samarbete inom Alliansen. Det är naturligtvis anständigt av Kristersson att vara erkännsam mot det andra blocket, men det var långt viktigare att han så tydligt markerade var Moderaterna hör hemma:

”En ny Alliansregering kommer ha klimatfrågan högt på agendan. Det är ett löfte från mig och Moderaterna, men också något som inte minst mina kollegor i Centern har drivit under en lång tid. Och vi har betydande samsyn: företagsamhet, entreprenörskap, innovation och teknikutveckling ger kraftfulla redskap i händer på enskilda människor, som bryr sig om både ekonomi och ekologi.”