Näslund: Har du heller inget efternamn?

Ledarkrönika ,
Artikeln publicerades 9 september 2017.
Foto:
Kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia delar ut medaljer vid en ceremoni på Stockholms slott. Operasångerskan Ann Hallenberg mottager medaljen Litteris et Artibus.

Stackars svenskar, som på kort tid har förlorat sina efternamn.

Är detta historiska skifte i mellanmänskliga relationer något för en ledarsida att bry sig om? Det lämnar jag till er, läsare, att fundera över, men fenomenet stör mig, och det stör mig faktiskt också att jag stör mig.

Tre scener från de senaste veckorna:

1. Undertecknad mötte en studiegrupp med ett tiotal akademiker i 20-30-årsåldern. Jag skulle prata om opinionsbildning och gick, som seden bjuder, bordet runt och hälsade – självfallet nämnandes mitt för- och efternamn inför samtliga.

Ingen av dem, alla artiga och vana att föra sig, svarade (vad jag kunde höra) med annat än enbart sitt förnamn.

2. Föräldramöte i skolan: Läraren, förlåt ”pedagogen”, hade en god idé, att eftersom många inte kände varandra sedan tidigare kunde kanske alla presentera sig och nämna vilka barn de är föräldrar till. Fyra-fem stycken hann nämna sitt förnamn innan jag stod på tur, och demonstrativt nämnde jag även mitt efternamn. Det tog emot lite, medges, men kände att jag ville bidra till en outtalad uppfostran.

Möjligen var det en annan förälder som gjorde detsamma, övriga hade bara förnamn.

3. Stort födelsedagskalas med en församling synnerligen väletablerade vuxna samhällsmedborgare: ”Hej, Lars Näslund”, sa jag under hälsningsrundorna, ”hej, Erik/Anne/Christian/Viveca (fingrade namn, förstås!), fick jag som svar.

Jag har inget undersökningsmaterial att falla tillbaka på, men intrycket är att kutymen att vid hälsning enbart nämna sitt förnamn har brett ut sig snabbt. Om det stämmer, kan man fråga sig varför? Signalerar det något? Och: spelar det någon roll?

Om allt annat i samhället utvecklas och förändras vore det väl märkligt om vårt sätt att hälsa på obekanta förblev detsamma. Jag läste en uppgift om att före 1901 fick barn inget efternamn förrän de flyttade hemifrån och det är ju ingen evighet sedan gifta kvinnor presenterades som ”Fru Erik Johansson”. Läser om en man som skriver att hans kvinnliga släktingar på 1800-talet inte alls brukade efternamn förrän de blivit änkor.

Sedan 1 juli har vi ju också en ny namnlag som gör det lättare att byta efternamn. Till avgiften 1 800 kronor kan man vi numera ändra till vilket efternamn som helst som minst 2 000 andra bär. Och kreativiteten med tagna/påhittade nya efternamn har sannerligen varit stor på senare år – ändå håller så många tyst när de får chansen att använda detsamma i en hälsning.

Men inte bara där. Hos sjukvårdsupplysningen, där vi förväntas tala ut om våra krämpor, talar vi numera ofta med ”Sofia, sjuksköterska”. Hon har inget efternamn hon heller, den stackarn. Och så läser jag vad Åsa Mörner i Örebro skriver på Vårdförbundets sajt: ”Hej jag heter Sara”. Hej jag heter Siv Bengtsson och jag är läkare” Hej, Karin heter jag” Hej, mitt namn är Bengt Persson, läkare”. (namnen är fingerade) Varför presenterar sig bara läkare med för-och efternamn?”

Är det en generationsfråga (i lumpen var alla sina efternamn)? En inbillad säkerhetsfråga, att inte kunna identifieras så lätt? En önskan att inte verka märkvärdig? Eller är det ett sätt att distansera sig? En olust över att ”komma nära”? Finns förklaringen i samma psykologiska härad som ett besläktat mellanmänskligt nytt fenomen, att – till exempel i en butik – ”nia” obekanta?

Kan inte någon förbjuda detta ofog? Kungen (som visserligen aldrig använder sitt släktnamn...) skulle kunna ryta i när han öppnar riksmötet på tisdag!