Näringslivet kan själva fixa klimatet

Och samma var det igår med Sveriges statsminister Stefan Löfven, som skulle ha talat på Västsvenska Handelskammarens årsmöte i Göteborg men lämnade återbud på grund av sjukdom.

Elaka röster viskade dock om att orsaken till frånvaron var att statsministern inte ville riskera att få närgångna frågor efter det att Centerpartiet släppt fram regeringens gymnasielag för ensamkommande, som Socialdemokraterna uppenbart fått svälja eftersom koalitionskamraten Miljöpartiet krävt en sådan.

Andra talade om att Löfven inte ville besöka Göteborg och Västsverige utan att kunna ge klart besked om att inloppet till Göteborgs hamn ska muddras för mångmiljonbelopp. Eller, för den delen, att det skulle vara skämmigt att inte kunna eller vilja ge besked om huruvida en ny järnväg mellan Göteborg och Borås ska ingå i den nationella planen för kommande period eller ej.

Men kanske piggnar Löfven snabbt till när regeringen sammanträder i dag, torsdag, och levererar ett besked om dessa i Västsverige hett efterlängtade satsningar. Besked i tågsaken är trots allt utlovat till ”aprils utgång”.

Betraktad från ett annat håll är frånvaron ganska så naturlig. Det har gått bra under den här mandatperioden utan någon nämnvärd näringspolitik och utan industrikansler. Stora delar av näringslivet är hetare än på riktigt länge. Sysselsättningen är rekordhög. Det var därför mycket passande att statsministern och industrikanslern ersattes av näringsminister Mikael Damberg och AB Volvos vd Martin Lundstedt. Det hade sett illa ut om detta strålande konjunkturläge hade illustrerats av endast en politiker.

Mikael Damberg är inte dum. Han vet att Sverige står och faller med att företag startas, växer och frodas. I sitt tal lyckades han också visa detta, men också göra det uppenbart att mycket av det som sker från politiskt håll handlar om att skapa begrepp som ska visa på aktivitet och medvetenhet, som ”digitallyftet” eller ”klimatklivet”. Det är inte fel och rakt inte något som skadar. Men det är viktigt att proportionerna mellan politiska insatser och näringslivets egen förmåga till rationellt agerande blir rätt.

När frågan om muddringen och nya tågbanan mellan Göteborg och Borås fördes på tal av handelskammarens vd Johan Trouvé, visade sig dock Damberg passiv. Han reducerade utan att blinka vad som kan vara det viktigaste infrastrukturbeslutet för Västsverige i modern tid till att det var ”en fråga för Thomas Eneroth”. En inte så liten besvikelse.

Samtidigt finns det annat att glädjas åt. Det är naturligtvis ett styrkebesked att näringslivet i allt högre utsträckning ”kan själv” och reagerar på förändringar i samhället. Ett av de exempel som Mikael Damberg förde fram, visar att det visserligen är bra med ett politiskt tryck för förändring men sällan nödvändigt att detta sker med politisk detaljstyrning. Nio industrigrenar hade tidigare under dagen lämnat över sina färdplaner för att deras branscher ska bli fossilfria. Damberg var erkännsam och konstaterade att det var ”unikt att näringslivet själva på det här sättet tar ledartröjan i hela klimatfrågan. Det hittar vi inte i många andra länder”.

Unikt – men knappast förvånande. Inte minst med tanke på att insikten om klimathotets konsekvenser innebär ett påtagligt och växande hot mot näringslivet. Men också en möjlighet. Om detta kunde Martin Lundstedt vittna. Sveriges största företag, med en omsättning på drygt 340 miljarder kronor, inser vikten av att anpassa sig till de förändringar i klimatet som är för handen.

Lundstedts ord vittnar också om att det är uppenbart att dagens näringsliv har litet över för de så kallade klimatskeptikerna. Likt de delar av industrin som vägrade att anpassa sig till nya krav, nya marknader, globalisering och digitalisering kommer dessa otidsenliga aktivister för en förlorad sak snart att vara historia.