När får vi debatten som utgår från EU:s villkor?

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Statsminister Stefan Löfven i debatt med Moderaternas Ulf Kristersson under riksdagens partiledardebatt inför EU-valet.
Foto: Jessica Gow/TT
Statsminister Stefan Löfven i debatt med Moderaternas Ulf Kristersson under riksdagens partiledardebatt inför EU-valet.

I dag infaller Europadagen. Enligt en mätning av opinionsinstitutet Novus säger 59 procent av svenskarna att de inte får tillräckligt med information för att kunna rösta i EU-valet 26 maj.

Onsdagens partiledardebatt i riksdagen skulle handla om EU-valet. Men någon större omsorg om att fylla igen kunskapsluckorna märktes inte av. Dock ska det medges, att den till skillnad från söndagens tv-sända partiledardebatt var bättre i det att partierna av och till faktiskt talade om EU. Det finns alltid anledning att glädja sig åt det lilla.

Men väljarnas kunskapsluckor är ett demokratiproblem som det borde talas mer om än den eventuella brist som ofta sägs prägla EU:s olika institutioner.

Kunskapsluckorna är begripliga men noga räknat oursäktliga. Rimligen borde det ligga i varje medborgares intresse att vilja sätta sig in i hur den egna kommunen, landet och unionen fattar beslut och fungerar. Men media, som trots att Sverige varit medlem i EU i 25 år nu mest tillmäter unionen ett förstrött intresse, får vackert finna sig att dela ansvaret. Andelen svenska korrespondenter i Bryssel är i jämförelse med andra länders korrars närvaro skrämmande låg. Här syns ett samband som förklarar både ett och annat: Ju färre som skriver desto mindre står det i bladet. Samma logik gäller för ljud- och bildmedierna.

Med störst tyngd faller dock ansvaret på – politikerna. Våra riksdagspartier har en enastående förmåga att inte vilja göra det lättare för väljarna att ta ställning i EU-valet.

En sak är att tala länge och mycket, att replikera och att ta replik på repliken. En helt annan att frigöra sig från lockelsen att förpacka EU-debatten som något som förs för att inhösta nationella sympatier. EU är något mer, något annat, där den politiska processen ser annorlunda ut och där EU-parlamentets kompetens och sätt att fungera är annorlunda än den svenska riksdagen. Därmed borde också en EU-debatt föras på dessa villkor.

Men Stefan Löfven (S) ville göra valet till en folkomröstning om högerextremismen. Annie Lööf (C) tog även hon kampen mot de antidemokratiska krafterna, men tillförde även frågan om antibiotikaanvändning, och Jan Björklund (L) påminde om att hotet kom från både vänster och höger. Ulf Kristersson (M) talade mest om migration, brottslighet och kärnkraft på ett sätt som satte den nationella nivån i centrum. Jimmie Åkesson (SD) uppgraderade sig själv från ”sverigevän” till ”europavän” men hade svårt att övertyga om någotdera. Ebba Busch Thor (KD) använde ordet ”lagom” vid ett ”olagomt” antal tillfällen.

Ett litet smakprov, ingen heltäckande servering. Men en inblick i en svårhanterlig massa av inlägg, repliker och påhopp. Debatten höll på i drygt tre och en halv timma. Hur många kunde, ville och valde att följa somt eller rentav allt?

När får vi en EU-debatt om EU och utifrån de omständigheter som de som väljs till EU-parlamentet ska verka?

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.