När ”bättre” och ”folkets vilja” inte är argument

Gabriel Wikström, vår nya folkhälso- sjukvårds- och idrottsminister, som blott 29 år gammal direkt från SSU blev utsedd till statsråd, la sin första proposition tidigare i november. Regeringen vill avskaffa LOV-lagen om rätt till valfrihet, som ger oss medborgare rätt att välja vårdgivare själva oavsett var vi bor. Men nu vill regeringen att varje kommun och landsting återigen ska få avgöra om just deras invånare ska vara hänvisade till det offentliga enbart eller om de får välja.

Det här är ett resultat av regeringens förhandling med Vänsterpartiet, som vill förbjuda alla privata välfärdsföretag.

Men nu dras förslaget tillbaka. Propositionen fick i veckan kraftigt underkänt av Lagrådet och kan inte läggas i riksdagen. Remisstiden var för kort, antal remissinstanser alldeles för få och de anser att den korta remisstiden ger intryck av att regeringen inte tagit regeringsformens beredningskrav på allvar. Dessutom är underlaget alldeles för kortfattat samt att propositionen strider mot Patientlagen 9 kap 1§ som fastställer att patienter har rätt att välja vårdleverantör, privat som offentlig.

En tydligare sågning finns nog inte. Och en seger för alla medborgare. För en majoritet av oss tycker att valfrihet inom vård, skola och omsorg är viktigt. Enligt SOM-institutets undersökning är det hela 70-75 procent som tycker så och till och med 40 procent av Jonas Sjöstedts egna väljare håller med.

Dessutom är de privata utförarna bättre. I en rapport som Socialstyrelsen släppte nyligen är exempelvis privata äldrevårdsföretag bättre än de kommunala på samtliga kvalitetsparametrar. Rapporten visar också att bemanningen visserligen är något lägre i privata men att detta vägs upp av lägre sjukfrånvaro och bättre arbetsledning. Så slutsatsen är att en överväldigande majoritet vill ha kvar valfriheten inom vård, skola och omsorg och företagen visar upp högre kvalitet än de offentliga för samma kostnad. Ändå ska de förbjudas. Varför?

Hela debatten om vinst i välfärden är ideologiskt konstruerad av ett parti med ynka 5,7 procent av väljarna, ett parti som bara för några år sedan hade avskaffandet av det privata ägandet i partiprogrammet. Kallas planekonomi med ett annat ord och har testats utan framgång av en rad kommunistiska diktaturer.

Det är dags att sluta låta ett litet gäng före detta kommunister diktera villkoren för vilket äldreboende våra gamla föräldrar ska bo på, i vilka skolor våra barn ska gå och vilken läkare som ska hjälpa oss när vi är sjuka. Det avgör vi bäst själva.

Gästkrönika

Rebecca Weidmo Uvell