Anela Murguz: Skickliga lärare behöver inte drillas i värdegrunder
Häromdagen bläddrade jag mig fram till en jobbannons som eftersökte lärare. Som vanligt var det inte en kunskapstörstande sådan som man riktade sig till, utan till personer som ser olikheter och mångfald som något positivt. Det är fina lovord som jag tror att de allra flesta, vare sig de vill jobba som lärare eller inte, skriver under på. För vem vill ha ett samhälle där alla är likadana? Men samtidigt sätter det fingret på ett av de stora problemen med svensk skola. Det ständiga betonandet av det sociala framför lärares kompetens.
Visst, i ett klassrum är det särskilt viktigt att kunna bemöta elever av alla slag. En mångfald av allt från etniciteter, kön och socioekonomisk status till personlighetsdrag och diagnoser förutsätter ett visst mått av social kompetens, men framförallt empati hos den som undervisar. Men för att så många elever som möjligt ska lära sig något krävs också en tydlig ledargestalt i klassrummet som kan sitt undervisningsämne och som inte är rädd för att ta hjälp av traditionella undervisningsmetoder.
Ända sedan 1960-talet har den svenska skolan dominerats av en progressiv syn på utbildning. Auktoriteter och katedrar är något fult, till och med förtryckande, och ska därför till varje pris motarbetas. I stället får läraren en roll där den fungerar som en social mentor som ska coacha eleven genom skolgången.
Progressivismens slagkraft ska inte underskattas. Det som började med predikan av sociala coacher smittade även av sig på själva undervisningsstoffet. Att kunna rabbla fakta ansågs vara förlegat och undervisningen skulle i stället syfta till att vara roligt och stimulerande. Att det blir lite tufft ibland? Nej, nej. Det kan stigmatisera någon det också.
Paradoxalt nog är det just den ”hårda” pluggskolans metoder som framhålls som särskilt framgångsrika vid inlärning, inte minst inom kognitionsvetenskapen. En av världens mest inflytelserika forskare inom utbildningspsykologi och inlärningsforskning, Paul Kirschner, framhåller just traditionell lärarledd undervisning som mest effektivt vad gäller att lära ut (Skolvärlden 17/3).
Den progressiva skolan fungerar precis tvärtom. I den ska läraren ta ett kliv bakåt och iaktta eleverna som på egen hand ska söka sig fram till kunskap. De första som slås ut av ett sådant system är just de elever som har sämre förutsättningar än andra. Att nöta in ett ämnesstoff, memorera och upprepa kan å andra sidan vem som helst göra. Allt som krävs är tid, tålamod och lärare med goda ämneskunskaper.
Men kommer skolan verkligen att få fler skickliga lärare när ämneskunskaperna hamnar i skymundan av allt socialt arbete på lärarutbildningarna? Eller när jobbannonser så tydligt värdesätter det ena framför det andra?
Det räcker inte med att enbart vara god för att bli en skicklig lärare. Skickliga lärare kan sitt ämne och behöver inte drillas i värdegrunder.
