Anela Murguz: Bosnien måste välja bort misstron
I söndags gick det bosniska folket till val. Tre presidenter, en för varje folkgrupp, valdes inför den kommande mandatperioden. Bosnien är ett av Europas fattigaste länder. Korruptionen i landet är omfattande. Arbetslösheten ligger på drygt 25 procent och varannan person under 25 år är utan jobb. Dessa omständigheter har resulterat i att allt fler unga väljer att söka ekonomisk lycka utomlands, framförallt i Österrike och Tyskland. Utflyttningen är så pass påtaglig att man räknar med en stor brist på arbetskraft inom några år.
Den bosniska valrörelsen hade kunnat handla om att hitta lösningar på dessa problem. Men i stället dominerades den av att mobilisera den ”egna” folkgruppen med en retorik som påminner om den som var mainstream under 1990-talet. Milorad Dodik, bosnienserbernas president, vill som bekant bryta loss Republika Srpska från Bosnien. Bosniakernas avgående president Bakir Izetbegovic sade under valnatten att han inte är tillfredsställd med att bosniakerna, som utgör 50 procent av befolkningen, bara har en tredjedel av makten. HDZ BIH:s Dragan Covic, som förlorade sitt kroatiska presidentmandat till socialdemokraten Zeljko Komsic, var inte alls nöjd över bosniakernas agerande under söndagen. Detta eftersom en betydande andel av den muslimska befolkningen röstat för Komsic. Enligt Covic ska bosniaker inte avgöra vilken kandidat som ska representera det kroatiska folket. Och även han vill bryta sig loss ur den bosniska federationen.
Att man röstar på en kandidat vars etniska tillhörighet skiljer sig från den man själv har är ett sundhetstecken. Men frågan är om det spelar någon större roll i den politiska diskurs som råder för tillfället. Carl Bildt:s insats som EU:s medlare under kriget går att kritisera på en rad punkter, men i sin bok Uppdrag Fred (1997) gör han en intressant iakttagelse när han noterar de avsevärda skillnaderna mellan bosniska och svenska politiker och deras sätt att möta väljare. Bosniska politiker tenderar att inte involvera sig i vanliga människors vardag, gör sällan spontana studiebesök och därför kan avståndet mellan verkligheten och maktens korridorer vara mycket långt.
Kanske är det därför som valdeltagandet än idag landar på så låga nivåer som 53,3 procent. Och kanske är det just därför som de bosniska valen aldrig handlar om viktiga sakfrågor så som hur man ska återbygga landet för att kommande generationer ska finna det attraktivt nog att stanna kvar och bidra till det bosniska samhället.
Men så länge det finns ett politiskt system som mer eller mindre bygger på att väljarna röstar på kandidater utifrån religion, inte ideologi, är en sådant politiskt klimat omöjligt. De enda som gynnas av detta system är politiker vars enda agenda är att spä på misstro mellan de olika folkgrupperna i hopp om att roffa åt sig allt mer makt.
Trots att uppemot 76 000 personer i Sverige antigen är födda eller har föräldrar som är födda i Bosnien har svenska mediers intresse för det bosniska valet varit svalt. Och ännu svalare tycks omvärldens intresse vara åt den politiska utvecklingen, som det finns all anledning att vara orolig för. Förutom de inhemska splittringarna har närvaron av Erdogans Turkiet och Putins Ryssland ökat när Europa och USA blivit allt mer frånvarande. Västvärldens dåliga samvete efter passiviteten under krigsåren tycks ha varit mycket kortvarig och riskerar att göra om samma misstag som på 1990-talet.
