Moderaterna visar sig från bästa sidan
När Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson under måndagsförmiddagen presenterade Moderaternas vårbudget var inte de enskilda detaljerna det mest intressanta. Istället var det huvudinriktningen på den skattereform vars nödvändighet det råder bred samsyn om bland alla de borgerliga partierna.
Att formulera grundinställningen till en sådan som att ”en skattereform ska inte vara ett medel i sig, det ska vara ett medel för att lösa samhällsproblemen” är gott nog. Att de båda ledande företrädarna vill göra gällande att skattesänkningar i sig inte skulle ha ett värde, handlar om retorik och att förekomma påhopp om att urholka välfärden. Här hade Kristersson och Svantesson kunnat unna sig och landets skattebetalare det erkännandet, att lägre skatt på arbete i sig är viktigt för den enskilde – men också för samhället som helhet. Ty av mer i plånboken följer inte bara ökat eget svängrum utan också förväntningarna på ett större ansvarstagande.
Detta ökade ansvarsmedvetande måste vara prioriterat i en debatt om den ”nya svenska modellen”. Individens engagemang och insatser utöver att låta sig beskattas tränger sig lättare till kärnan i samhällskontraktet än vad den enskilda skattekronan förmår. Den sortens ”dynamiska effekter” är oberoende av om skattesänkningen är finansierad till sista kronan eller ej.
Att Moderaterna vill se sänkt skatt på låga inkomster, hantera de höga skattekilarna och marginalskatterna samt kombinera ett skattereform med en bidragsreform verkar sammantaget i denna önskvärda riktning.
Att partiet dessutom vill höja ”utbildningspremien” är ett viktigt besked efter vinterns och vårens sura slängar till Centerpartiet och Liberalerna. Värnskatten utgör en straffskatt på just utbildning och ambitioner. Att det ingår i Januariöverenskommelsen att den ska bort ska rätteligen applåderas även av Moderaterna. Det var bra att Kristersson och Svantesson inte svävade på målet om värnskatten ännu en gång.
