Moderaterna får passa sig noga

Bortsett från det faktum att Sverige sällan har haft majoritetsregeringar, är det naturligtvis inte fel att önska sig en sådan redan nästa höst. Historien visar dock att det inte är nödvändigt.

I praktiken finns det dock ett antal möjligheter som sträcker sig från det troliga till det mycket fantasifulla – och som således måste betraktas som otroliga. Ett sådant alternativ är det som visserligen skulle bli det starkaste i förhållande till väljarantalet, nämligen en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.

Men det ska i praktiken till en katastrof i klass med världskrig för att en sådan regering skulle uppfattas som det enda alternativet av de båda partiernas eliter.

I allt väsentligt kan dock S och M samarbeta om det mesta. Att det i sak sällan uppstår verkliga problem när det gäller Det Stora Ansvaret – överenskommelsen i Borås under den här mandatperioden är ett bra exempel på detta – förvånar således inte. Båda partier har det i sina gener att vilja vara statsbärande. Det är när de ideologiska skillnader som traditionellt sett ändå finns görs till retoriska redskap i en många gånger hårdför men i praktiken vilseledande debatt som avståndet blir oöverstigligt.

Men dessa holmgångar stämmer illa överens med det faktum att partierna över lag tenderar att tona ner sina ideologiska profiler till förmån för ett i ordets bredaste bemärkelse mer populistiskt förhållande till väljarna; man betonar gärna att man ”lyssnar” in vilka ”utmaningar” som de röstberättigade anser ska ”adresseras”.

I den bästa av världar hade detta med blockgränser inte varit något större problem. Men det är när oviljan att hitta och sedan stå för långtgående kompromisser regerar som detta med regeringsbildandet blir problematiskt.

En borgerlig fyrpartiregering är dessutom bara möjlig om alla först av allt blir kvar i riksdagen. Dessutom måste den komma till makten utan hjälp från Sverigedemokraterna.

Som Jan Björklund (L) formulerade sig i SVT:s Aktuellt den 24 oktober är beskedet att ”från Liberalernas sida kommer vi inte sätta oss i en regering som är beroende av att förhandla med SD. I ett sådant läge, om det skulle uppstå … då måste vi försöka samarbeta över blockgränserna i Sverige, mellan Alliansen och Socialdemokraterna”.

Ett mittensamarbete har sina fördelar, men har samtidigt den inneboende defekten att det skulle bli ett samarbete där två borgerliga partier i praktiken fungerar som stödparti åt Socialdemokraterna. Ett sådant samarbete skulle rimligen också ha den effekten att det omöjliggjorde ett brett borgerligt samarbete för lång tid framöver.

En lösning som har sina absoluta fördelar i förhållande till möjligheten att dels få stöd för en statsministerkandidat, dels få igenom en egen budget i riksdagen är att Moderaterna väljer att öppna eget.

Det går visserligen att lägga det pusslet på andra sätt; Stefan Löfven skulle mycket väl kunna försöka bilda regering utan koalitionspartners. Och även om SD oftast röstar med den rödgröna regeringen i riksdagen är det nog ändå så att Ulf Kristersson har bäst möjligheter att lyckas med att få stöd från olika håll. En uppgörelse med S om migrationspolitiken skulle göra att Liberalerna och Centerpartiet slipper hålla för näsan. En budgetuppgörelse skulle däremot vara fullt möjligt. Hur SD ställer sig i det läget blir mindre viktigt.

Statsvetarprofessorn Tommy Möller uttalade sitt gillande för den tanken i Dagens Industri i slutet av december: ”Det är en form av vågmästarparlamentarism, med en minoritetsregering som söker stöd åt olika håll i olika frågor beroende på hur de sakpolitiska förutsättningarna ser ut”. Hans kollega, professor Olof Ruin, menar att utifrån opinionsläget ”framstår en moderat enpartiregering som det mest sannolika alternativet”.

Det är inget dåligt alternativ. Men Moderaterna måste vara medvetna om vad de gör.

Ty om den misstanken får fäste, att det största borgerliga partiet inte är helhjärtat engagerat för en Alliansregering efter valet, då ökar risken för att många borgerliga mittenväljare och den breda väljargrupp som efter succén i mitten av 2000-talet har en tydlig Alliansprofil uppfattar detta som ett dubbelspel och ett svek.