Midsommarfirandet i Borås blir knappast ett ”Jimmie Moment”

Ledare Artikeln publicerades
Regn eller ej – midsommarstången ska upp!
Foto: BJ÷RN LARSSON ROSVALL
Regn eller ej – midsommarstången ska upp!

Det mesta kring invandring och integration går att debattera – så länge det utgår från vanlig svensk anständighet. Och så finns det sätt som gör all debatt omöjlig.

Ett av de käraste sommarsamtalsämnena är vädret. Blir det regn på midsommar – eller kommer sol och himmel att gå i de svenskaste av färger? Det lite fascinerande med väderpratet är att det tycks ha lite av en terapeutisk funktion. Tillsammans hanterar vi de faktiska omständigheterna genom att tala om dem och att anpassa oss till vad som krävs. Det går att dansa ”små grodorna” i alla väderlekar om bara viljan finns.

Om bara viljan finns …

Det är så som den politiska debatten blir relevant, när den utgår från de faktiska omständigheterna och att de som deltar i den är beredda att också ompröva och omvärdera egna positioner och andras argument.

Kalla det anpassning eller lyhördhet, kalla det vanligt svensk anständighet – att lyssna på riktigt är att acceptera att den andre har något att säga men innebär samtidigt inte att utan vidare acceptera vad han eller hon säger. Argument, motargument och så vidare.

Och om väderpratet kan vara tomt och innehållslöst utan att det egentligen spelar någon roll måste det vara annorlunda med debatter som betyder något.

Som den om invandring och integration.

Allt sedan slutet av 2000-talets första decennium har den sansade delen av debatten snurrat kring invandringens politiska sida, alltså hur riksdag och regering har hanterat allt från regler för arbetskraftsinvandring, den fria rörligheten inom EU till asyl- och flyktingmottagande. Integrationsdebatten har bland annat handlat om såväl murar som gjort arbetsmarknadsinträdet svårare men också språk, kultur och religion har kunnat få ta plats utan att debatten har drabbats av allt för stor slagsida.

Ytterkantsargumenten har hela tiden varit närvarande, men har skiljt ut sig genom att regelmässigt utgå från att det verkliga problemet med invandringen skulle vara att den innebär en förändring av den etniska sammansättningen i landet. Att detta inte gått att ta på allvar beror inte minst på att den utgångspunkten är oförenlig med en debatt som handlar om i grunden praktiska problem och utmaningar, och inte om blod, nedärvd ”essens” och ras.

Den gränsen har gradvis börjat luckras upp. I dag är det inte ovanligt att dessa två perspektiv blandas. Var det slutar återstår ännu att se, men det finns inslag i den som tyder på att vi bara har sett början av ett mer omfattande ton- och innehållsskifte i debatten..

De senaste dagarna har det pågått en debatt om debatten utifrån två krönikor, en i Svenska Dagbladet och en i Göteborgs-Posten, där den invandrades ”annorlundaskap” stått i centrum. Även om ledarskribenten Ivar Arpi i Svd skriver att det han vill diskutera är ”demografisk förändring” får det nog beskrivas som en förskönande underdrift. Han gör det på ett sätt som DN:s politiske chefredaktör Per Svensson har tolkats som att budskapet snarare är att ”det finns för många människor i Sverige som ser främmande ut, människor som gör det svårt ’gemene svensk’ att känna igen sigi svenska städer. Man kan gissa att de andra (ogemena?) människorna bär avvikande kläder eller har en avvikande hår- eller hudfärg. De kan antingen vara tiggare eller dagdrivare som ’slår dank’ i mindre tätorter”.

Det ska sägas till Arpis försvar att hans text trots allt går att tolka och pröva utifrån sitt innehåll. Därmed kan debatten fortsätta. Annorlunda är det med Kajsa Dovstads krönika på GP:s ledarsida, som är helt och hållet anekdotisk till sin form och mest utgör en utgjutelse över … ja, vad då egentligen? Om hur otäckt det är att inte hitta köttbullar i en kvällsöppen butik i ett invandrartätt område i Gävle?

Det som Dovstad serverar läsaren är en Dante-artad nedstigning till en skärseld där det står ”halal” på köttet, där kyldisken innehåller ”nedfrysta smådjur” och där innehållet i burken med grönsaksblandning visar sig vara fermenterat. I det läget får Dovstad ett ”Jimmie Moment” och rycker till sig ett trygghetsskapande paket snabbmakaroner; det enda hon säger sig känna igen i butiken. Allt annat är konstigt. Alla andra än ”Jimmie” – till vilken hennes första tanke går – är främmande.

Hur ska en sådan text kunna leda till annat en debatt som redan från början har kantrat bortom all räddning? Och i förlängningen – till allt annat än fortsatt främmandeskap?

Det finns andra sätt att tala om det, andra vägar att gå för att förhålla sig till såväl demografiska förändringar som det som kan uppfattas som främmande, och inte minst i dag: I Borås ordnar hembygdsföreningen Westergyllen traditionellt midsommarfirande i Stadsparken med start klockan tolv. På programmet står dans runt midsommarstången, uppvisning av Syriska föreningen Multaka Asham samt folkdansuppvisning klockan tre.

Glad midsommar!

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.