Ledare: #Metoo träffar rätt – men för vaga om hedersförtrycket

Ingen chef eller arbetsgivare kan ha känt sig oberörd; har vi, verkligen, tagit signaler om olämpligt uppträdande på allvar?

Handlingsplaner och vaksamhet har skärpts. I så motto har #metoo redan åstadkommit mycket. Kraften och berättelsen har också lett till konkreta uttryck inom rättsväsendet, som med kammaråklagare Anna Bengtssons beslut på tisdagen att – som det hette i pressmeddelandet – ”väcka åtal mot en TV4-profil misstänkt för våldtäkt begången under september 2008 på Mjölkö i Österåkers kommun”.

När #metoo under hösten drog fram som en lavin följde en del förstörelse med på vägen; i både sociala och traditionella medier hängdes anklagade ut där skulden var oklar. Berättelser om rena våldtäkter blandades med tölpaktiga kommentarer, decenniegamla upplevelser blandades med färska. Vi har processer i mediernas nämnder och förtalsmål i domstolar framför oss.

En hälsosam efterdebatt bland kvinnliga debattörer har kommit igång om hur samtalet bäst förs för att inte förlora i relevans. Till exempel skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg 8 januari: ”Revolutionärens uppgift är inte att straffa den gamla ordningen, utan att bygga den nya. Det är betydligt svårare. Misslyckas det uppstår kaos så folk till slut ropar efter vilken ordning som helst.”

På tisdagen på Historiska muséet i Stockholm tog jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) emot de sju åtgärdsförslag som formulerats av samordningsgruppen för de totalt 65 olika #metoo-uppropen. Somliga förslag är vettiga, andra otydliga till sin innebörd eller mindre lämpliga.

Till den första kategorin hör uppmaningen om att sex- och samlevnadsundervisning bör in i alla utbildningar för skolpersonal. Dit hör också att alla poliser ska utbildas i vad som kännetecknar sexuellt våld, liksom att Diskrimineringsombudsmannen bör driva fler anmälningar om trakasserier i arbetslivet.

Till de mindre genomtänkta hör kravet om att den så kallade samtyckeslagen ska komma på plats. Regeringens förslag är mer symbolpolitik än verkningsfull juridik. #metoo-uppropen vill också bli en, som de skriver, ”självklar remissinstans i relevanta utredningar”. Ett nätverk av detta slag är inte organiserat i den form som bör gälla för det statliga utredningsväsendet.

#metoo-uppropet hade även vunnit i kraft om det hade lagt mer fokus på den kanske största och svåraste kategorin av sexuella trakasserier och övergrepp, det som brukar benämnas som hedersförtryck.

I åtgärdsförslagen till regeringen nämns ”förtryck i hederns namn” perifert, i frågan om ekonomiska anslag till vården och kvinnojourer. Med tanke på de enorma tal av framförallt unga kvinnor som olika utredningar indikerat begränsas i sina livsval, utsätts för tvångsäktenskap och fått sina könsorgan stympade borde denna utsatthet ta en central plats. En förklaring till att så inte sker är förstås att de direkt berörda sällan vågar ställa sig på scenen.

Samtidigt noterar vi att Borås stads eget arbete mot hedersförtrycket börjar ta fart efter en alltför tafatt hållning. Arbetslivsförvaltningen har fått ansvaret och där har en ny enhetschefstjänst med Ida Wickström som chef under första halvåret precis skapats. Så sent som i måndags annonserade kommunen också efter en ”kvalitetskoordinator med inriktning mot våld i nära relationer samt hedersrelaterat våld och förtryck”.

”En samverkansplan där olika delar av kommunen, polisen och frivilligorganisationer samverkar ska vara framme inom några veckor”, säger arbetslivsförvaltningens chef Dag Forsström.

Bra så. För de drabbade och för #metoo:s relevans.