Måste Kina och Ryssland gå under av sig själva först?
När stormakterna inte är beredda att respektera några som helst gränser, minskar utrymmet för mindre stater att värna sina medborgare och i förlängningen även sitt oberoende. Två som kan vittna om detta hot är Sergej Skripal och svenske medborgaren Gui Minhai.
Nervgasattacken i Salisbury härom veckan, mot den före detta ryske spionen Sergej Skripal och hans dotter, bedöms av brittiska kontraspionaget MI5, enligt The Times, ha utförts av statliga aktörer med koppling till Ryssland. Under måndagen tog premiärminister Theresa May upp attacken i parlamentets underhus, och konstaterade att det är ”högst troligt” att det är Ryssland som ligger bakom. Det vapen som använts var ett ”nervgift av en militär typ som Ryssland utvecklat”.
När hon beskrev attacken använde sig premiärministern av formuleringar som inte använts om främmande makters agerande i Storbritannien på väldigt länge: ”Antingen var detta en gärning utförd av den ryska staten mot vårt land. Eller så har ryska myndigheter inte haft kontroll på detta extremt farliga nervgift så att andra aktörer kan ha kommit över det”. Att Ryssland var ansvarigt, om detta rådde det inget tvivel.
Det ryska utrikesdepartementets talesperson avfärdade Mays ord med att likna den brittiska reaktionen med ”cirkus i parlamentet”. I längden kommer inte den taktiken att hålla.
Att May dessutom kopplade det inträffade till tidigare kända övergrepp och destabiliseringsansträngningar, som ockupationen av Krimhalvön, intrång i flera europeiska länders luftrum samt långvariga insatser med cyberspionage och hackerattacker, visar att det från brittiskt håll inte kommer att räcka med de sedvanliga diplomatiska piruetterna med utvisade ambassadtjänstemän eller fördjupade ekonomiska sanktioner mot människor i Rysslands president Vladimir Putins närvaro.
Att det finns en direkt koppling till Putin får nog betraktas som givet. Skripal, som tidigare arbetade för der ryska militära underrättelsetjänsten GRU, dömdes 2004 till 13 års fängelse för att ha sålt uppgifter till brittisk underrättelsetjänst, men frigavs i en fångutväxling 2010. Vid detta tillfälle uttalade Vladimir Putin sin egen dom: Förrädare som Skripal skulle trots utväxling ändå få betala med sina liv.
Rysslands regering har pliktskyldigast tagit avstånd från påståendena om inblandning, men om statskontrollerade medier har det låtit annorlunda. I direktsändning i nyhetsprogrammet Vremja förra onsdagen var det Putins röst som hördes när nyhetsankaret Kirill Kleimenov, enligt Dagens Nyheter, sa att ”Jag önskar inte livet ur någon men som en ren upplysning så har jag en varning till alla som drömmer om en sådan karriär. Att bli en professionell förrädare är ett av de absolut farligaste yrkena i världen.”
Skripal och hans dotter ligger i koma. Men 2006 lyckades Putins hämnare utföra sina order bättre. Då mördades den förre ryske säkerhetsofficeren Alexander Litvinenko genom poloniumförgiftning på brittisk mark. En utredning slog fast att det var högst sannolikt att mordet utfördes på den ryske presidentens order.
Hanteringen av den i Kina fängslade svenske medborgaren och bokförläggaren Gui Minhai har hittills handlat om kidnappning, fängslande utan rättegång och – förmodligen – tortyr. Men till skillnad från Rysslands anslag mot andra länders medborgare så bryr sig inte Kina ens om att förneka att de gör precis som de vill. Det senaste löftet från kinesiska myndigheter till Sveriges regering visade sig helt sakna värde. ”Jag har i dag tvingats konstatera att Kina återigen har nekat en svensk tillresande läkare att träffa vår frihetsberövade medborgare Gui Minhai. Det kinesiska agerandet är oacceptabelt och bryter tidigare löften om att vår medborgare skall ges möjlighet att träffa en svensk läkare”, skrev utrikesminister Margot Wallström i ett uttalande som publicerades i slutet av förra veckan.
Skripal och Minhai är bara två nanm i en strid flod av övergrepp och stormaktsvåld mot mindre staters självständighet. Storbritannien har en permanent plats i FN:s säkerhetsråd och har förmåga och resurser nog att sätta hårt mot hårt mot Putins anslag. Men vad kan Sverige göra, förutom att producera många ord och vifta med handen från en lånad plats i säkerhetsrådet? Och vilket budskap sänder inte det till Minhais fångvaktare att Sverige oavsett protester hellre bugar och bockar när kinesiska företag och investerare vill köpa på sig teknologi och bygga infrastruktur här, än ställer hårda motkrav på samma friheter i Kina?
Rysslands och Kinas agerande förgiftar det internationella umgänget. USA är i många avseenden inte ett dugg bättre, med det folkrättsligt vidriga Guantanamo-lägren som ett övertydligt exempel. En demokratisk stat och en den enda supermakten borde veta bättre.
Det är inte utan en viss uppgivenhet som små och medelstora länder i världen av just detta nu tvingas dra den slutsatsen, att det system av fördrag, konventioner och institutioner som byggts upp för att säkerställa ett anständigt umgänge mellan alla stater inte fungerar om det inte respekteras av alla.
Demokratiska stater gör också fel. I dessa kan dock de styrande som felar röstas bort. Det kan ta tid, men möjligheten finns. Med Kina och Ryssland är det annorlunda.
Fundera på följande: Går det verkligen att förändra det internationella umgänget med mindre än att auktoritära despoter och enpartisystem först går under av sig själva?
