Ljust försvarsbesked när mörkret tilltar i omvärlden
1925 års försvarsbeslut har beskrivits som ett dråpslag mot Sveriges försvarsförmåga och den enskilt viktigaste anledningen till att landets beredskap knappast var god när andra världskriget bröt ut. Samtidigt var det beslutet också början på den modernisering av försvaret som var helt nödvändig utifrån de erfarenheter som gjorts under första världskriget.
Den omfattande nedrustningen av försvarsförmågan – såväl militär som civil – som genomfördes efter Berlinmurens fall och Sovjetimperiets sammanbrott var i alla avseenden mer långtgående. De var dessutom på samma sätt som 1925 års beslut en reaktion på ändrade realpolitiska omständigheter. Men 2004 års försvarsbeslut var unikt och mer långtgående då det innebar kulmen på vad som i dag bara kan beskrivas som ett tillstånd av permanent kapitulation i förskott.
Stridsflyg av hög klass, ett ubåtsförsvar vars tekniska förmågor ingav respekt världen över – men överlag en numerär som periodvis inte ens förmådde att nå upp till det som senare ansågs vara en omöjlighet – enveckasförsvaret av en plats vid ett tillfälle.
De senaste årens försvarsdebatt har mycket riktigt präglats av insikten om att denna situation är omöjlig. Försvarsmakten har tillförts resurser men de strukturella problemen har bestått. Förbandsnedläggningarna och värnpliktens anbefallda Törnrosasömn har medfört att det saknas förutsättningar för en snabb förbättring av läget.
Försvarsförmågan har därför bara ökat marginellt.
Den sammantagna konsekvensen? I förhållande till det förändrade omvärldsläget är Sverige mer illa ute i dag än vid slutet av 1930-talet. Att Ryssland upprustar och moderniserar sin krigsmakt, bryter mot INF-avtalet och för fram nya missilvapen i Sveriges omedelbara närhet samtidigt som landet är i krig med Ukraina och agerar destabiliserande över hela klotet går inte längre att blunda för.
När Dagens Nyheters säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström i fredagens tidning kunde berätta att Försvarsberedningen nu är enig om att bland annat arméns krigsorganisation ska bli dubbelt så stor, får det beskedet genklang i historien. Inte så att Smålands ryttare, som red bort 1925, kommer åter. Eller att det svenska flygvapnet som under 60-talet var det fjärde starkaste i världen åter får samma luft under vingarna. Det handlar om en välkommen men i förhållande till hotbilden likafullt liten upprustning.
Det land som en gång under 1900-talet kunde mobilisera närmare 1 miljon man avser att nu genomföra en ökning från 15000 till 30000 soldater.
Fler Gripenplan blir kvar och antalet utbåtar ökar. Beslut om upprustningen ska tas i riksdagen 2020.
Törnrosa har väckts ur sin sömn. Förra året började värnpliktiga åter utbildas.
Först därefter finns det bättre möjligheter att få mer pang för pengarna. Eller, som Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow (S) uttrycker det i DN: ” Krigsorganisationen i sin helhet är underdimensionerad då förbandsvolymen inte medger ökade krav på redundans och uthållighet. Krigsorganisationen behöver därför omstruktureras och förstärkas under nästa försvarsbeslutsperiod.”
En glädjande lokal nyhet i sammanhanget är att Försvarsberedningen ser behovet av fler förband i Västsverige. En amfibiebataljon för försvaret av västkusten ingår i planererna.
Som helhet ligger Försvarsberedningens förslag nära det som Moderaterna la fram i valrörelsen. Liberalernas förslag låg dock sex miljarder högre. Sammantaget finns det en bred uppslutning från alla partier bakom behovet av en kraftig ökning av försvarsförmågan.
Kalla det för vad det är – nationell samling för ett bättre försvar. Bättre sent än aldrig.
