Ligorna tigger om att bekämpas
2015 skrev Stockholms Stadsmissions direktor Marika Markovits följande i en debattartikel om tiggarna: ”Vi som dagligen möter dessa människor har länge haft bilden klar: det finns ingen organiserad brottslighet bakom”. Tidigare i veckan slog polisen i Småland till mot en organisation som utnyttjat 29 bulgariska tiggare. Brottsmisstanken är människohandel.
Samtidigt har antalet polisanmälningar om människohandel, enligt polisens nationella operativa avdelning, Noa, minskat kraftigt på bara ett år. Den sammantagna bilden av tiggeriet är således allt annat än svartvit.
De svarta rubrikerna säger dock mest en enda sak. I de vardagliga möten med tiggare som äger rum i städer och även på mindre orter i stora delar av Sverige, nyanseras bilden. Där polisen har svårt att komma fram har hjälparbetare och andra representanter för civilsamhället det lättare. Tiggarnas misstänksamhet mot myndigheter är begriplig. Ett relevant sätt att närma sig frågan om vad som ligger bakom tiggeriet och vad det kan leda till måste därför börja med att rensa bort överdrifterna ur debatten. Den som vill förbjuda tiggeri på svenska gator tenderar att framhålla den kriminella aspekten. Den som tvärtom ser tiggande som en konsekvens av fattigdom anser oftast att denna är det verkligt kriminella i sammanhanget.
Om det senare är det lätt att hålla med, men det är ändå inte hela svaret.
Brott ska bekämpas, men så ska även fattigdom. Det finns kriminella ligor som utnyttjar tiggare och det finns tiggare som tillsammans organiserar sig utan kriminella avsikter; det senare är grundlagsskyddat i regeringsformen. En norsk forskarrapport visade att tiggeriet inte var organiserat i annan form än vad som ryms inom lagen. Men den andra bilden har sedan dess också visat sig sann. Den springande punkten i sammanhanget är polisen har lärt sig mer, gör allt ett bättre jobb och lär därför nå nya resultat och avslöja fler ligor i kampen mot människohandeln.
Om den bakomliggande brottsliga drivkraften är att utnyttja det faktum att fattiga människor ber om hjälp, torde det enda rimliga vara att motverka fattigdom och inte de fattiga. Ett tiggeriförbud, som det som har föreslagits av flera riksdagspartier, kritiseras ofta för att bara syfta till att dölja fattigdomen och avvisa de som tigger. Men i praktiken skulle det också bidra till att göra arbetet mot kriminell människohandel svårare.
Det vore naivt att tro att en redan ljusskygg och mycket lönsam verksamhet skulle minska eller helt upphöra med mindre än att polisen ägnar sig åt att jaga de verkliga brottslingarna, inte tiggarna.
