Liberalerna får jobba vidare på förslaget om språkförskola
I onsdags presenterade Liberalerna ett förslag om obligatorisk språkförskola för barn till nyanlända flyktingar. Tanken är god men förslaget är, för att uttrycka det lite försiktigt, inte riktigt färdigt ännu.
Liberalerna har goda erfarenheter av att liknande förslag kan ge opinionsvinster och rentav framgångar i val. 2002 blev dåvarande Folkpartipartiledaren Lars Leijonborg valets ”leijonkung” med ett förslag om språkkrav för medborgarskap. Men samtidigt gjorde partiet den upptäckten att förslaget dels skrämde bort vissa traditionella väljargrupper för att istället tas emot med öppna armar av invandringskritiker och främlingsfientliga. Till listan över traditionella fästen som Lund och Lidingö fogas därmed en ort som Landskrona då väljare som till kommunfullmäktige röstade på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet så FP som sitt bästa alternativ.
I dag ser det politiska landskapet annorlunda ut. Nära nog alla partier håller sig med förslag som utifrån 2002 års politiska horisont ter sig som väsentligen mer invandringskritiska och främlingsfientliga. Det enda som är positivt med denna förändring är att just frågan om språkkrav blir mindre konfliktladdad. Det är bra och önskvärt att barn såväl som vuxna snabbt lär sig tala svenska. Leijonborgs efterträdare, Jan Björklund, kan därför utan risk för att missförstås hävda att detta med att barnen lär sig det svenska språket är ”helt avgörande för att de ska lyckas i skolan och få jobb i framtiden.”
Att obligatorisk språkförskola också kan komma att ha en positiv effekt för att bryta nyanlända kvinnors isolering i hemmen, genom att ge dem tid och utrymme för att söka jobb och själva lära sig svenska, är naturligtvis även det en välkommen bieffekt.
Den relevanta invändningen mot Liberalernas förslag handlar istället om hur det är konstruerat; här får partiledningen ta sig en rejäl funderare och komma tillbaka med en konkret lösning.
Ty förslaget bygger på att de nyanlända barnen har rätt till minst 15 timmars förskola i veckan, samtidigt som de varje vecka ska få särskild språkundervisning i svenska. Kommunerna får själva bestämma var som denna språkundervisning ska ske, men enligt förslaget ska det i första hand vara utanförskapsområdenas förskolor som är aktuella. Jan Björklunds kommentar till detta, att det givetvis är positivt om kommunerna kan organisera verksamheten så att nyanlända barn möter svenskspråkiga barn, är visserligen relevant men samtidigt präglad av inte så lite önsketänkande.
Vilka lokalpolitiker kan tänka sig att utöver dagens ansträngda läge inom förskolan införa ett system för att bussa treåringar kors och tvärs genom bostadssegregerade kommuner?
Kom tillbaka med ett bra svar. Helst innan valet.
