Stefan Eklund: Ledarkrönika: Vi borde prata mer om EU

Ett bevis på det är den nästan totala frånvaron av debatt kring EU-frågor. Sverigedemokraterna framhärdar visserligen i sitt krav på utträde ur den europeiska gemenskapen, men de övriga partierna tar inte upp den kastade handsken.

Även svenska forskare har reagerat på frånvaron av EU-frågor i valrörelsen. I en färsk rapport från Sieps, Svenska institutet för europapolitiska studier, visar statsvetarna Nina Liljeqvist och Magnus Blomgren hur undermålig EU-diskussionen är. Magnus Blomgren sade till Sveriges Radio i veckan att detta är ett demokratiskt problem, den svenska EU-politiken borde väljarna också få ta del av och diskutera.

Forskningsrapporten inriktar sig på riksdagspartiernas förmåga ”att skapa en folklig förankring för den förda EU-politiken.” Det är en viktig fråga eftersom förekomsten av EU-regler i svensk lagstiftning har ökat markant de senaste decennierna. Dessutom är skillnaderna mellan olika områden stora, vilket också borde föranleda politiska diskussioner; jordbruk, miljö och handel är starkt påverkade av EU-regler, medan kultur och skola inte är det.

Forskarna har tittat på hur EU hanteras i de politiska partiernas valmanifest över tid, ända sedan valet 1976, och funnit att utvecklingen inte följer ökningen av verksamma EU-regler i Sverige under samma period. Tvärtom har andelen politiska argument med referens till EU mer än halverats sedan valet 1994.

Forskarna påpekar också att när partierna tar upp EU i sina valmanifest handlar det om EU-integrationen i sig och inte om EU-politiska sakfrågor.

Det är som om svenska politiker fortfarande inte förstår att Sverige är en fullvärdig medlem av EU och ska agera och diskutera EU på den nivån, inte som om vi fortfarande funderar på om vi ska vara med eller inte, drygt 20 år efter inträdet.

Rör man sig bort från valmanifesten, sådana har trots allt sin begränsade charm, och tittar på hur partierna agerar medialt när det gäller EU-frågor blir resultatet lika nedslående. En undersökning av ledande massmedier i Sverige under 1970 till 2010 visar att Sverige är det land där förekomsten av EU-debatt i medierna är absolut lägst.

Blomgren sammanfattar: ”Enkelt uttryckt kan man därmed säga att europeiseringen av den partipolitiska debatten inte alls hänger samman med europeiseringen av lagstiftningen.”

Det är allvarligt och skapar ett demokratiskt underskott i EU-frågan. Vi väljare får helt enkelt veta för lite om EU:s betydelse för det svenska samhället.

In i denna prekära situation kommer SD med det populistiska pekfingret i luften och kräver ett utträde ur EU. Med Brexit och de EU-fientliga vindarna i Ungern, Polen, Tjeckien och numera också Italien i ryggen tror man sig slå an en tillräckligt ”folklig” ton för att ytterligare stärka sina opinionssiffror. Swexit hägrar.

Att den linjen inte får ett tillräckligt kraftfullt motstånd är ett underbetyg åt övriga partier.

Glädjande i marginalen är att Vänsterpartiet verkar vilja arbeta sig bort från sitt EU-motstånd eftersom man inte vill hamna på samma sida som SD i EU-frågan. Så kunde man i alla fall tolka Jonas Sjöstedt i en DN-intervju. Men i övrigt är det generande tyst i frågan. Jag har sett en, endast en, valaffisch på temat – Liberalernas Jan Björklund i närbild tillsammans med texten ”Mer EU”. Jag får erkänna att jag hajade till och tänkte ”att han vågar”...

Min reaktion är talande. Det kanske är så enkelt att Sverige är ett land som vars partipolitiska retorik allt mer vänder sig inåt, allt mindre intresserar sig för Sveriges plats i Europa.

Ändå är vi där, i EU, och det är viktigt för vår framtids skull att vi är där. Men ingen verkar vilja prata om det.