Stefan Eklund: Ledarkrönika: Valet avgjordes inte på nätet

Men när det var dags i år så stod valstugorna där de brukar stå och var lika besökta som de brukar vara, torgmöten hölls, dörrknackningar genomfördes och valaffischer spriddes över hela landet till snart sagt varje gathörn.

Vi på Borås Tidning noterade till vår glädje det stora publikintresset för den lokala valdebatt vi gjorde tillsammans med SVT och SR på Sagateatern. Alla fick inte plats, folk stod i trappan för att få vara med. BT:s agendachef Hanna Grahns valturné till Sjuhärads kommuner, där hon tillsammans med BT:s politiske redaktör Lars Näslund ordnade debatter med lokala politiker, rönte också stor uppskattning.

Och i gamla vanliga public service-TV sågs valdebatter och partiutfrågningar av en miljonpublik.

Internet då?

Jodå, de politiska partierna är numera tämligen drillade i att använda Facebook, Twitter och Instagram, men frågan är om den typen av kommunikation i grunden förändrar människors val av parti?

Nog inte.

Det var den digitala medvinden i ovan nämnda plattformar – Sverigedemokraterna hade fler delningar på Facebook än alla andra riksdagspartier tillsammans – som fick Sverigedemokrater att vara övertygade om ett valresultat på minst 20 procent och en plats i hierarkin som Sveriges näst största parti (ja, de fanns till och med dem som trodde att SD skulle bli störst). SD gick rejält framåt, men att 17,5 procent var en besvikelse har inte partiets företrädare lyckats dölja.

Den färska rapporten ”Snabbtänkt” stryker under ovanstående resonemang. Rapporten, gjord av Mittuniversitet, består av närmare 100 forskares (både svenska och internationella) reflektioner kring det svenska valet tio dagar efter valet och presenterades på DN Debatt i veckan. Då skrev de fyra forskarna Niklas Bohlin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord, samtliga vid Mittuniversitet: ”Lika självklart som att sociala medier blivit allt viktigare arenor i valkampen för varje valrörelse som går, lika givet är det att en omfattande exponering och interaktivitet på dessa plattformar inte i sig är en garant för framgångar på valdagen.”

En av de medverkande forskarna, Jonas Harvard vid Mittuniversitet, beskrev till och med valrörelsen som ”de fysiska mötenas revansch”.

Det är nog helt enkelt så att de politiska partierna har samma problem som mediebranschen när det gäller att göra den digitala informationen lika överskådlig och lätt att ta till sig som den som går ut via de traditionella kanalerna.

I en artikel i BT publicerad strax före valet var de två lokala riksdagskandidaterna Petter Löberg (S) och Cecilie Tenfjord-Toftby (M) överens: ”Sociala medier i alla ära. Du måste vara ute hos folk”, sade Tenfjord-Toftby. ”Basen är dörrknackning. Jag har genomfört ett antal hundra samtal vid dörr”, sade Löberg.

Det finns säkert också något i det svenska röstförfarandet som motverkar det digitala genomslaget i valsammanhang. Att rösta i Sverige är en analog handling. Du går till en vallokal, väljer bland röstsedlar och kryssar eventuellt i en personvalsruta med en penna. Inte mycket till digital känsla där inte.

Det finns förstås all anledning att tro att en utveckling kommer att ske, såväl inom den politiska sfären som den mediala. Till slut blir det säkert ett sociala medier-val, till slut är all journalistik digital. Men vi är inte där än.

Den viktigaste slutsatsen är dock att vår rädsla för hur den digitala informationen påverkade valresultatet var obefogad, trots allt tal om nätattacker, falska nyheter och riktad desinformation. Den svenska demokratin stod pall. Det är i alla fall något lite att glädjas åt i den tröttsamma eftervalsröra som nu råder.