Ledare: Prata om procenten

Ledare Artikeln publicerades

Hos de gamla moderaterna tillhörde inte bistånd de direkt tongivande frågorna.

Men under de nya moderaterna och biståndsminister Gunilla Carlsson har frågan lyfts på ett oväntat och i stora stycken positivt sätt. Carlsson har genomfört den största omstöpningen av biståndspolitiken på årtionden.

Biståndet har koncentrerats till 33 istället för 70 länder. Det har satts fokus på utvärdering och att biståndet ska gynna demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom har moderaterna pläderat för att räkna in fredsbefrämjande insatser i biståndsbudgeten, vilket ter sig ganska självklart. Hur ska man klara att bedriva bistånd så länge det inte är lugnt och tryggt på marken?

På DN-debatt (27/11) talar partisekreterare Per Schlingmann och biståndsminister Carlsson för att slopa enprocentsmålet av bruttonationalprodukten. De vill istället se ett golv för biståndet på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten. Enprocentsmålet har tidigare haft ett slags heligt skimmer över sig.

Det har visserligen haft positiva effekter eftersom det fungerat som en ledstjärna för andra länder. Förutom att det hjälpt många människor i fattiga länder till ett drägligare liv har det också givit Sverige ett gott rykte internationellt och skänkt trovärdighet åt vår utrikespolitik.

Men nackdelarna med att sätta upp ett bestämt högt mål är större än fördelarna. När pengar måste fördelas finns risken att de går till fel ändamål och att kontroll och uppföljning blir lidande. Så har också skett. Riksrevisionen fann förra året omfattande försummelser i tio av femton projekt i Afrika. Korruption, oriktiga handlingar och falska fakturor. Fusket var omfattande och kontrollen obefintlig. Carlssons satsning på bättre kontroll och uppföljning är välkommen.

Nyckeln till ett framgångsrikt biståndsgivande ligger i de faktorer som regeringen har lyft fram. Om inte förutsättningarna finns, om det råder diktatur i mottagarlandet eller förekommer omfattande korruption, har biståndet små chanser att göra någon nytta. Risken är överhängande att projekten försvinner när pengarna väl tagit slut. Positivt nog verkar regeringen också ha tänkt om vad gäller demokratibistånd till Ryssland, som idag är mer nödvändigt än det någonsin varit efter murens fall.

Det är alltså välkommet att moderaterna talar om att överge enprocentsnivån,fokuseringen på kvantitet istället för kvalitet har skapat fler nackdelar än fördelar. Det får dock inte innebära att ambitionerna om att Sverige ska sikta högt släpps. Sverige har gjort sig känt som en generös biståndsgivare, den rollen finns alla skäl att hålla fast i.

Den måste dock kompletteras så att vi kan vara en biståndsgivare som tydligare än tidigare slår vakt om bättre uppföljning.

Ledarredaktionen