Ledare: Hälsosamt för S att gå i opposition

Det som hände med Fredrik Reinfeldt i hans andra version 2010-2014, har även drabbat Stefan Löfvens bygge. Minoritetsregeringar med internt missnöje och en omvärld som pressar på för strukturreformer leder gärna dithän.

Är det då inte dags för Socialdemokraterna och Moderaterna att kavla upp ärmarna tillsammans för att styra landet genom mörka farvatten?

Inte bara förre finansministern Anders Borg (M) argumenterar för att M och S bör samverka eller rent av samregera efter valet. Förre statsministern Göran Persson (S) har vädrat liknande tankar, och utöver dem tunga debattörer som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg.

De steg som nästa regering m å s t e ha förmåga att ta är så pass stora och svåra att en majoritetsregering där de traditionellt statsbärande partierna samverkar förmodligen vore nödvändig. Det är, för att använda Ulf Kristerssons ord, ett samhällskontrakt som ska återupprättas.

Men bortsett från alla de vanliga invändningarna om att partikulturerna är för olika, att det skulle släppa loss interna uppror och att det vore att bjuda Sverigedemokraterna en fribiljett att växa ytterligare, väcker denna valrörelse frågan om S verkligen längre är att lita på när det blåser. För även om en strid om makten alltid innebär en del tuffa tag och tjuvnyp, bygger S-ledningens huvudlinje denna gång på en bluff.

Vi kunde höra den igen på fredagskvällen, i SVT:s direktsändning. Duellen mellan de primära statsministerkandidaterna – den första i den egentliga valrörelsen – i Värmekyrkan i Norrköping blir också den enda, utöver den som TV 4 sänder kvällen före valdagen och som har ett mer återhållet programformat. Sveriges Radio har försökt sedan förra hösten men aldrig fått klartecken från Löfvens medarbetare för den duell de ville ordna nu på söndag, 2 september.

Moderaterna anser att argumentet om tidsbrist är ett svepskäl för att Löfvens stab helt enkelt vill hålla honom undan från en drabbning de är rädda att han skulle ha svårt att hävda sig i.

Redan minuterna före duellen visade SSU-ordföranden Philip Boström att huvudargumentationen fortfarande gäller: "Löfven måste visa varför han är den enda garanten för välfärd och trygghet för vanligt folk", sa han. Löfven själv brukar säga att ”valet är en folkomröstning om välfärden”. Alltså inte om vad Socialdemokraterna själva vill göra, utan om att upprepa att ”Alliansen vill sänka skatterna med 100 miljarder”.

Det är en så generande vrångbild att media knappt orkat klä av den som valrörelsen tydligaste fake news.

Möjligen var det därför som Löfven tog risken på nytt under duellen i Norrköping: ”När du tar bort så mycket som 100 miljarder ur budgeten...”, sa han – varvid Ulf Kristersson bet av: ”Du kan inte stå här och ljuga”.

Det som gör 100-miljarders-bluffen särskilt trist är att Stefan Löfven ju egentligen är en hedersman. En politiker vars handslag är värt något. Att han, liksom finansminister Magdalena Andersson, då inte förmår att släppa detta siffertrick är ett bidragande skäl till att vi inte sätter tro till en S-M-regering som en realistisk metod för att lösa en till synes hopplös regeringsbildningsekvation. Socialdemokraterna ser ut att kunna må väl av att starta om, i opposition, om än i en pragmatisk sådan roll. Det skulle kunna betala sig bättre i form av respekt hos väljarkåren än de anar.

Enligt Expressens Demoskop-mätning fick Ulf Kristersson medelbetyget 3,56 av tittarna, medan Stefan Löfven fick 2,99. Ingen körde i diket, men vanns några nya själar? Vi tvivlar.

Även om programledarna Belinda Olsson och Karin Pettersson i sig är skickliga drev formatet mer fram en fäktningsduell som poängsätter den elegantaste manövern snarare än att den hjälpte den vilsna väljaren.

Kristersson har gått in i valrörelsen med en lovande ambition, att inte bara vara en vuxen i rummet, utan att också signalera möjligheter och framtidstro. Den delen av ledarskapet är central, och bör manifesteras tydligare under valrörelsens sista vecka.