Kristersson är vuxen uppgiften

Men på kort tid har den 54-årige Strängnäsbon av egen kraft lyckats sätta sin stämpel på det politiska samtalet med sin tal om ett mer ”vuxet tilltal”, vilket i rimlighetens namn nog ändå måste betraktas som en politiskt neutral vädjan. Dessutom har han ju rätt på alla plan. Den svenska debatten som den nu förs, inte minst i så kallade sociala medier, är allt annat än vuxen och rakt inte tilltalande.

Det brister även på högsta nivå, som när riksdagen debatterar eller när det drar i hop sig till partiledardebatt. I slutet av september klev Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson under budgetdebatten upp i talarstolen och hittade på följande citat som hon lade i Kristerssons mun: ”‘Jag tycker sjuka människor ska sluta dega hemma i soffan och gå och jobba istället’. Jag tycker att sådana uttalanden visar hur moderaterna ser på våra gemensamma socialförsäkringssystem och sjuka människor.” Det var knappast ett vuxet tilltal och rakt inte ett exempel på den sortens beteende som väljarna har rätt att förvänta sig av en folkvald lagstiftare.

Att Kristersson med kraft sa ifrån var både rätt och rimligt, och så även att Andersson senare bad om ursäkt när hon blev överbevisad om sin lögn. Men ursäkt eller ej, en anständig och vuxen politiker beter sig naturligtvis inte så.

Väljaropinionen har för sin del svarat på partiledarskiftet med ökad förtroende. Moderaterna har vuxit kraftigt på kort tid. Senaste bekräftelsen på den uppåtgående trenden kom i SCB:s partisympatimätning. Lyftet är rejält, drygt fyra procentenheter, och kan inte förklaras utan att Ulf Kristerssons person och framtoning räknas in. Han framstår som tydligare, förklarar bra och slipper bära med sig ett ok av uttalanden som Kinberg Batras om att ”stockholmare är smartare än lantisar”. Men samtidigt är han en del av det som varit och som sannerligen inte togs väl emot av väljarna. Politiken har inte ändrats i något nämnvärt avseende och det mesta av den omsvängning som gjorts sedan Fredrik Reinfeldts framgångsrika dagar, beslutades och genomfördes under Anna Kinberg Batras ledning. I detta arbete ingick Kristersson som en av flera aktörer.

Den kanske enskilt viktigaste förklaringen till partiledarskiftet står att finna i Kinberg Batras uttalande om att Moderaterna skulle samtala med Sverigedemokraterna i riksdagen. Det uppfattades omedelbart som att man avsåg samarbete. Författaren och Förintelseöverlevaren Emrich Roth satte fingret på den ömmaste punkten, den om huruvida Moderaterna därmed legitimerar en kraft han hade personliga erfarenheter av: ””Så länge ondskan klär sig i uniform och kängor och skriker ut sitt hat, är ondskan inte så farlig. Det är när ondskan klär sig i kostym och lägger sig till med lånad vokabulär, som den är riktigt farlig. Att bli insläppt och bli tagen i hand är ondskans högsta önskan, ty väl inne och accepterad, kan den sprida sig som en smittsam epidemi”. Kinberg Batra klarade inte av att bemöta detta. Under alla omständigheter var det säkert bara ett sammanträffande att utspelet om SD-samarbetet kom samtidigt som Förintelsens minnesdag högtidlighölls.

Ulf Kristersson har varit tydligare. Det går inte att samarbeta med SD. Samtidigt svarade han redan på den första presskonferensen som nyvald partiledare att ”det beror helt på vad som händer efter nästa val” på frågan om en Alliansregering utan egen majoritet efter valet kan komma att samtal med det parti han tagit aktivt avstånd ifrån. Det är således en relativ tydlighet.

För att behålla bilden av att vara vuxen uppgiften får nog Ulf Kristersson finna sig i att hitta ett bättre, vuxnare svar på den frågan.