”Klimatidioter” är ett bättre ord
Det största hotet mot mänskligheten är varken terror, epidemier eller domedagsvapen. Det överordnat allvarligaste är klimathotet. Vi människor är själva orsaken till det allvarliga läget; vi är också de enda som kan se till att göra något innan det är för sent.
Normalt brukar det finnas skäl att väga in och balansera när samhällsproblem ska analyseras och åtgärdas. Men när det gäller klimathotet råder det inga tvivel. Vi vet vad vi behöver veta för att agera. Det är sättet vi skrider till verket som ska diskuteras, inte varför.
I förhållande till kunskapsläget borde de som utger sig för att vara klimatskeptiker eller ”bara ställer frågor” rätteligen kallas för ”klimatförnekare” eller ”klimatidioter”. Båda fungerar.
Ett trovärdighetsproblem som allt oftare uppmärksammas när det gäller medias sätt att förhålla sig till hur världen skildras, är att ambitionen att väga in inte sällan motstridiga uppfattningar och åsikter i själva verket medverkar till relativisering. Men allvaret går förlorat när det som inte är relevant i sammanhanget ställs mot det som i högsta grad är väsentligt att rapportera om på lika villkor.
I förra veckan publicerade Svenska Dagbladet en artikel av klimatreportern Jenny Stiernstedt med rubriken ”Här är argumentet som tystar klimatskeptikerna”. I tio punkter visar hon utifrån forskningen varför klimatskeptikerna har fel. Allt från påståenden om en stundande istid till påståenden om att ”koldioxid är livets gas”, att det bara handlar om några extra miljondelar som tillförts atmosfären och att detta därmed inte är något problem, bemöts på ett pedagogiskt och övertygande sätt.
Det är en viktig uppgift för media, detta att gå till botten med falska argument. Som Stiernstedt skriver om just skeptikernas ambitioner att blanda bort korten är att ”de där miljondelarna faktiskt har en oerhört stor effekt på vårt klimat. Och i stället för att räkna miljondelar kan man konstatera att halten koldioxid ökat med drygt 40 procent sedan förindustriell tid”. Bortsett från att det inte är troligt att fakta räcker för att påverka tvivlarna, är själva perspektivet intressant. Tidningen uppfattar det som sin journalistiska uppgift att argumentera för vad som är sant. Den inställningen kommer att behöva förstärkas i tider då ”alternativa” källor till information satsar på att desinformera och förvirra.
Det finns inga skäl att hymla om att forskarvärlden är enig om människans roll för klimatförändringarna. Enstaka röster säger annat, men som Stiernstedt skriver, ”ju högre klimatexpertis bland forskarna, desto större konsensus om den mänskliga påverkan på klimatet”.
Problemet med en klimatdebatt där allas argument ska värderas lika är att den ofelbart missar målet. Klarspråk om klimatet är nödvändigt. Så även i svensk politik, ska tilläggas. Att det i mitten av förra veckan uppstod ett ”klimatbråk” mellan Centerpartiets Richard Nordin och regeringen om tillsättningen av det klimatpolitiska rådet, ska tas för vad det verkligen är: en omsorg om att det som är en ödesfråga inte reduceras till något som kan avfärdas på grund av hur en rekrytering av experter gått till. Regeringen har ansvaret för att inte ett välkommet råd får inleda sin verksamhet som slagträ i den stundande valrörelsen. Se till att ta det ansvaret.
Alla bidrag är välkomna. De rödgrönas idé om ett grönt sparande som lanserades under måndagen kan säkert ha sina förtjänster. Klimatförslag ska bedömas efter vilken effekt de kan antas få, inte efter vem det är som lägger fram förslaget.
